thefascinatingmonster.blogg.se

Här kommer jag att berätta om mötet med en psykopat. Hur allt gick till, hur det kändes och hur det slutade.

NATTLIGA FUNDERINGAR...

Publicerad 2014-09-15 02:19:55 i Allmänt,


...kring vardagspsykopater i allmänhet.

Såg en dokumentär om ett ungt par där deras saga slutade i tradgedi. Han ströp henne och styckade kroppen. Började koka kroppsdelarna. Inte för att han hörde röster eller ville äta upp henne utan, helt enkelt, för att det skulle vara lättare att göra sig av med kroppen då - utan att bli upptäckt.

Detta gjordes under några dagars tid, men när det var dags att börja på bålen insåg han vad han höll på med. Att han gjorde detta mot kvinnan han älskat - utan att känna ett uns av ånger. Han insåg att han var ett monster...att han alltid varit det...och att han aldrig skulle kunna vara på något annat sätt. Han tog sitt liv och lämnade brev och dagbok efter sig som gav polisen svar på alla frågor.

Läste också ett inlägg i en fb-grupp (vilket ju bara är hörsägen och det behöver inte vara sant eller ens vara fråga om en äkta psykopat) :

"Jag har en vän som berättade att han inte kunde känna empati men att han lärt sig att fejka för att passa in och han önskade att han kunde..... men att han insett att han var psykopat när han gått en behandling."

Mina funderingar kring detta är: Kan en sk vardagspsykopat tänka i dom banorna? Har dom lite mer mänsklighet mitt i empatilösheten än vad de kriminella psykopaterna har?

För all forskning och alla böcker som skrivs är ju baserade på "värsta sortens" psykopater.  De flesta vardagspsykopater slinker ju under radarn... Och varför gör dom det? Jo, för att dom är nästan normala. 

När jag tänker på allt jag har lärt mig om J... När jag lyssnar på hur C och jag beskriver honom så är det första och mest påtagliga problemet med honom alla hans olika kvinnor. 

Sen kommer fokusen på hans behov - och allt vad det medför. Dvs att t.ex inte ens ett barns behov och skötsel kommer före hans triviala behov. 

Lägg sedan till hans sätt att spela på andra människors känslor (rädsla, sorg, ilska) för att få det han vill ha...så framträder sakta en person med psykopatiska drag. Men inget av det, vart och ett för sig, är speciellt unikt eller allvarligt. 

Missförstå mig rätt...jag menar inte att det är uppförande jag försvarar...bara att det krävs +tecken mellan dessa egenskaper för att få bilden klar. Och dom flesta människor kommer aldrig så långt. 

Man lämnar en man som aldrig kan vara trogen. Man står där själv med ett barn för att fadern är ett oansvarigt, självupptaget svin som inte bryr sig om sitt barn. Man väljer bort en vän som gång på gång bara tar utan att ge något tillbaks. De flesta härdar inte ut så länge att dom får se att det är samma sak om och om igen - oavsett vad det handlar om och vem det handlar om.

Men hur tänker dessa monster? Dom är uppenbarligen inte så störda som dom som hamnat i fängelse. Betyder det att dom faktiskt, korta stunder, reflekterar över hur dom är...och att dom aldrig får uppleva det som vi vanliga får - dvs tvåsamhet?

Experterna säger att självmord är ytterst ovanligt hos psykopater. Men hur kan dom veta det när dom mest har med den värsta sortens psykopater att göra?

Inte för att jag skulle kunna se att J skulle begå självmord (tyvärr?)...men ibland tror jag att han önskar att han var normal. Kanske vill han verkligen kunna vara "bästa killen"...men han kan inte. Det är helt enkelt omöjligt. 

Som jag sagt tidigare...själen sitter inte i hjärtat - den sitter i hjärnan. Och det rummet, i hans hjärna, är tomt och igenbommat. Det finns ingen nyckel i världen som kan låsa upp det...







Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela