thefascinatingmonster.blogg.se

Här kommer jag att berätta om mötet med en psykopat. Hur allt gick till, hur det kändes och hur det slutade.

ABSURDA TANKAR

Publicerad 2014-06-26 03:48:40 i Allmänt,


Absurda tankar. Ogenomtänkta tankar. 

Ni får ursäkta mig. Klockan är mycket, jag är trött och har inte lagt någon tid på att tänka igenom om det jag skriver är rimligt. 

En del funderingar dyker upp i huvudet några minuter, men försvinner sen när jag försöker se om dom går att applicera på verkligheten. Det gör dom sällan.

Men i natt...för skojs skull...slänger jag ur mig en av dom ändå. Ta inte så allvarligt på det. Se det som ett skämt...med en gnutta allvar, men som i slutänden låter verkligheten vinna. Låt inte dessa monster ta ifrån oss rätten att skratta lite ibland...att själva få vara lite knäppa.

Jag har funderat på hur det skulle vara om J var en snäll psykopat...? Eeh...hur då, snäll?

Jo...även om han egentligen skiter i hur hans, t.ex, kvinna mår så...även om han inte vet hur det känns att känna...har han ju lärt sig hur de olika känslorna ser ut. Han vet också att om han spelar omtänksam och kärleksfull blir kvinnan glad...och om han är elak och hotfull blir hon ledsen och rädd.

Om jag drar en liten parallell till grunden för min tanke. Den tecknade filmen Monsters Inc (är inte det ironi, så säg). Monstren där gör vad monster alltid har gjort - dom hotar och skrämmer. Och skräcken dom framkallar omvandlas till energi...som i sin tur säkerställer deras levnadsstandard...ja, deras existens, faktiskt.

Men...dom upptäcker, till slut, att skratt och glädje (notera att jag medvetet inte tar upp kärlek då det blir missvisande i min liknelse) genererar mer energi än tårar och skräck. Dom kommer helt enkelt längre på att vara snälla.

Så därför har jag funderat på om det hade gått att få monstret J att bli "snäll". Egentligen behöver han ju inte mena det...eller känna kärlek. Han hade bara behövt låta bli att vara elak. För nog fan vore hans kvinna mer villig (och fan så mycket trevligare), att försöka tillgodose hans behov om hon fick något positivt som belöning,

Men sen kommer, som sagt, verkligheten ikapp och då inser jag att det är totalt omöjligt. För som alla psykopater är han impulsiv och har inte tålamod att vänta på att få sina behov tillfredsställda. Och många gånger ger det snabbare effekt att vara elak än vad det gör att snäll. Den där gamla klyschan, ni vet - nice guys finish last.

Fast...jag kan inte låta bli att fundera på inopererat chip som ger elchocker när han "är stygg". Han skiter fullständigt i moraliska och samvetstyngande straff, men ren smärta kanske kunde funka?

Kanske borde söka patent på en sådan lösning på psykopatproblemet...

Fortsättning följer...






 

BESKRIVNING AV ETT MONSTER

Publicerad 2014-06-24 23:01:30 i Allmänt,


Om jag skulle använda mig av J's egna sätt att beskriva sig själv, dvs genom en låttext, så är detta den perfekta:

The Iceman, by Pretty Maids

I pick my prey by random
I kill.without compassion
I least on flesh and blood
The contract pays the bills
The constant need to kill
You'll bleed and be left to rot

With no remorse and no regrets
I'll make you suffer till you're dead
The devils right hand

I'm comin to destroy yer
The icemans comin for yer
Evil is my truth
I'm malice hate and horror
I'll cause you pain and torture
Hell awaits for you

I come out loose and leathal
Impersonating evil
I rage in a violent haze
Avenger of all darkness
The messenger of death
Inhuman and depraved

There ain't no mercy to your pleas
The last thing you see will be me
In your dying hour

Bussed by the devil
Abandoned by god
cursed is my my black­ened soul
Your pain is my pleasure
The hunger for blood
Watching your body goes cold

You cannot run 

Denna text stämmer så bra oavsett vilken sorts monster du har med att göra. Den som misshandlar, psykiskt och/eller fysiskt...den som tar allt du har, ekonomiskt...eller den som krossar ditt hjärta, din tro på mänskligheten och kärleken och förstör din självkänsla. Om du inte vaknar upp och förstår att du måste göra dig fri blir det precis så:

 "With no remorse and no regrets 
  I'll make you suffer till you're dead
  The devil's right hand

  There ain't no mercy to your pleas
  The last thing you see will be me
  In your dying hour..."!

Det här är inte drama från min sida...bara rena fakta.

Fortsättning följer...

THE MERRY-GO-ROUND

Publicerad 2014-06-13 01:18:53 i Allmänt,


Ja, den är igång igen...

Han har börjat höra av sig i skrift. Än så länge ganska oskyldigt, men det gamla vanliga kommer snart...har börjat komma. 

J: Gillar dig oxå.

Jag: Oxå? Men jag har inte sagt att jag gillar dig...?

J: Vet att du gör.. Man kan inget annat typ än å gilla mej.

Jag är fascinerad. Helt otroligt att han inte ger upp! Att han är så säker på sig själv att han tror att han lurar mig...att det inte finns i hans värld att det faktiskt kan vara precis tvärtom. 

Han har ju B igen. Hon "markerar revir" genom att gilla fb-statusar, kommentera och skriva "puss". Och han kallar henne för "kärlek" (det sa han till mig med, när vi var tillsammans). 

Men nu börjar han bli rastlös och uttråkad. Han har lagt ner energi på att få henne att tro och lita på honom och nu känner han sig säker och då börjat karusellen snurra igen - runt runt. Precis som alltid. Samma gamla mönster. Han är ute på dejtingsajterna igen - jag har hittat honom där. Antar att det är hans grandiosa självsyn som gör att han visar upp sig själv istället för att spana genom en annonym profil.

Men som jag sagt tidigare...han är förutsägbar. Det är fascinerande att se att det aldrig slår fel - han upprepar sig konstant...och lär sig inte av tidigare misstag. Det är inte han som är gåtan längre - det är B.

Det känns som om jag var närmare sanningen än jag då trodde när jag skrev dom där raderna till i mejlet till B; "Eller borde jag börja se dom två möjligheterna hos dig med? Att vara aktiv i en beroendesjukdom innebär att man på många sätt uppför sig som en psykopat..."

Jag har fått veta, av C, att B från början ville varna J för mig - istället för tvärtom...och även att B erkänt att hon ville ha J för sig själv. 

Tja...lycka till med det, bruden. Man behöver aldrig vara rädd att bli av med honom (det är svårt att bli det ens om man vill), men man kommer heller aldrig någonsin ha honom för sig själv.

Dom pusselbitarna jag har om henne säger mig att hon lever farligt och osunt. 

Hon har någon sorts känslor för honom...annars hade dom inte bråkat. Han hade inte kunnat göra henne arg och ledsen. En människa man inte känner någonting för kan inte skada en med ord. 

Hon blundar för fakta och bevis. Hon har fått se och höra så mycket som visar vad han är...men så fort han talar tillräckligt övertygande så glömmer hon allt det. Eller väljer att låtsas som det inte finns...?

Hon har själv pratat med mig om att "äga problemet" och om hur hon måste jobba med sig själv och det som gör att hon dras till honom trots att hon vet att han är störd. Att han triggar "missbrukargenen" hos henne...

Hon ljuger nästan lika hämningslöst som han gör nu... 

C skickade ett mejl till B, förra veckan, ang ett tidigare mejl som hon bett B vidarebefordra till J (eftersom han inte svarade C);

"Hej!
J har inte hört av sig angående det jag nämnde om att jag behöver hans godkännande av efternamnsbyte på Alexander.
Tänkte att det skulle gå smidigt till för en gång skull, men jag förstår ju att det inte kommer att bli det...
Ber dig att ännu en gång påminna honom med hopp om att han hör av sig. Om han inte gör det, blir det avancerat då jag måste gå via tingsrätten.
/C

B svarade;

"Hej.
Gissade att han inte gjort det (trots min uppmuntran att göra det).  Jag har f.n. ingen kontakt med J och kan inte hjälpa dig. 
Allt gott!
B"

Två dagar senare la J upp en bild på en av katterna hos B - och den gillade hon tämligen omgående... Ytterligare några dagar senare kom kommentaren med "puss", från B, på en av hans statusar. Så mycket för "jag har f.n ingen kontakt med J". 

Med andra ord - hon ljuger skamlöst. Men varför? För att hon skäms för att erkänna att hon är med honom igen? 

Jag förstår verkligen inte hur hon kan vilja ha honom. Han är bara ett tomt skal. En bra skådespelare utan ett uns av mänsklighet inuti.

Min teori är fortfarande att han är hennes drog. För det är det enda jag kan förstå. Jag vet vilken dragningskraft han har...jag vet också att drogen J är tämligen beroendeframkallande men bara ger en kortvarig kick - med en rejäl baksmälla. 

Detta skrev jag i min privata blogg för en månad sedan;

Mycket tid går fortfarande till att tänka på allt som hänt det senaste året. Många tankar på J. De senaste två veckorna har min fokus på den fysiska attraktionen jag känt till honom minskat - avsevärt! Den finns fortfarande där. Men det är dags att börja leva i verkligheten och ta till vara på det som faktiskt är på riktigt. Och attraktionen till E börjar komma tillbaka...och så småningom kommer det att vara som det en gång var. Jag känner mig inte rädd längre.

Så tankarna handlar om att smälta alla händelser, lärdomar och insikter. 

Jag skriver ju fortfarande bloggen om J. Vissa dagar känns det skönt, andra känns det som en börda. Men jag måste göra det. Ju längre jag kommer i skrivandet...ju mer jag pratar med C - desto mer rädd blir jag. 

Jag inser att det bara var slumpen som gjorde att jag inte föll totalt för honom. Att jag hade sån jävla tur att jag inte kan vara med en lat människa...att det faktiskt är en så viktig egenskap för mig. För hade det inte varit för den "lilla" detaljen så hade det förmodligen tagit mig längre tid att se dom andra mindre bra sidorna. Då hade jag kanske tyckt att han hade varit perfekt...och hade han varit perfekt hade jag älskat honom. Och när man älskar är man blind och överseende - och fruktansvärt sårbar.

Han kunde ha förstört mig. Fått mig att gråta, blöda och bli totalt maktlös mot det kaos han sedan skulle skapa.

Och den insikten gör att det är ännu viktigare att jag skriver min berättelse. För om jag hade hamnat där...där C var...där så många andra som stött på monster har varit...då är det inte säkert att jag hade klarat att skriva om det.

C berättar själv om hur korkad hon kännt sig. Hur pinsamt det känts, både under tiden hon blev utsatt för det och efteråt, att hon inte sett vad han faktiskt är. Hur hon klandrat sig själv för den sitsen hon satte sig i när hon blev gravid och flyttade till en man hon inte kände. Hur hon tidigt började ana den mörka sidan, men ignorerade varningsklockorna. Hur dåligt samvete hon haft för att hon utsatt sin son (sen tidigare förhållande) för allt som hennes förhållande med J medförde. 

Hon säger till mig att det hjälper henne att prata med mig och det gör mig glad! Och hon är så glad att jag skriver om det...och att jag tror henne. Förstår vad hon har gått igenom samtidigt som jag har erfarenhet av samme man och därmed inte klandrar henne en sekund för hennes "blåögdhet". För det får man inte göra och det är oerhört viktigt för psykopaternas offer att få höra det...bli övertygade om det! Så dom kan släppa skuldkänslorna, börja bearbeta sorgen dom känner när dom inser att den dom älskade aldrig fanns...att det var en illusion...ett hologram. Så dom kan börja läka och bli hela igen - och förhoppningsvis våga tro på mänskligheten och kärleken igen.

Jag tänker också mycket på B och hennes val. Försöker lägga pussel, även där, för att försöka förstå vad hon egentligen känner och tror. Är ledsen över att hon inte verkar vara stark nog att ta sig ur J-träsket. Undrar om det kommer att förstöra hennes liv. Försöker påminna mig om att hon faktiskt har tillräckligt med fakta och kunskaper för att ha en chans att klara sig mot honom. 

Tyvärr säger min magkänsla mig att hon älskar honom...och det är förenat med livsfara när man har med ett monster att göra. Man kan inte tänka klart och när man själv känner spelar det ingen roll hur mycket man har läst om psykopater...man tycker sig se känslor från monstrets sida - och därmed tar mänskligheten i en över. Man tror att det finns en möjlighet att tämja monstret och få det till något som kan uppskatta kärlek. 

Jag tror att jag måste släppa henne. Det går inte att hjälpa någon som inte själv vill ha hjälp... 

För jag tror...jag tror att hon vet vad han är, men han är hennes drog. Hon har missbrukargenen. Hon tog sig ur det och vände sitt liv. Och nu har hon trillat dit på något som är värre än droger och alkohol. 

För dom drogerna kan locka...men dom kan inte tala och övertyga - det kan J. Det är inte bara för henne att hålla sig borta från honom...hon måste dessutom se till att han håller sig borta från henne. Och det krävs nästan omänsklig styrka för att klara det.

Jag har försökt att läxa upp henne, trycka på moral och ärlighet (som hon säger är så viktigt för henne), försökt få henne att förstå att jag förstår hennes svaghet för honom och att jag skulle stötta henne så gott jag kunde. Att det verkligen inte handlar om att jag vill ha honom - att det inte är därför jag vill att hon ska bryta med honom. Men hon kör sitt race... Det är verkligen som att prata med en alkoholist/missbrukare. Ingenting går in. Hon säger att hon har läget under kontroll, hon ljuger och manipulerar...och hon låter honom få henne att vända taggarna utåt mot dom som vill hjälpa henne.

Jag kommer göra några försök till att nå fram till henne...men sen måste jag ge upp. Jag kommer dock att finnas där om hon en dag vill ha min hjälp, men jag måste även då vara beredd på att det kanske går åt helvete. Det är synd för hon hade förtjänat ett lyckligt slut på sagan. 

Det är skrämmande när man tänker på hur många liv en psykopat kan förstöra under sin egen livstid... Vissa repar sig aldrig.


Men jag tänker även mycket på hur mycket bra hela J-historien har fört med sig. Att jag faktiskt har honom att tacka för att jag äntligen inte bara insett att jag borde ändra mitt sätt att tänka utan faktiskt har lyckats känna annorlunda. 

Det kanske var det som krävdes. Den där riktiga "fyllan" som gjorde att man inte bara säger att man aldrig mer vill dricka...utan den som, till slut, gör att man aldrig mer gör det. Att man inte längre har något behov av det för när man väl har kommit över abstinensen så inser man att man verkligen mår bättre utan sprit. Man känner det i hela kroppen..."

Känslomässigt har mycket hänt hos mig sedan jag skrev det inlägget. 

Tyvärr har sorgen över B's svaghet ersatts av frustration och ilska. Jag vet att det är hon som är offret...men det är också så att hon har mer fakta om J än de flesta offer någonsin får om "sitt" monster och i slutändan är hon en vuxen människa och ansvarar för sina handlingar. Man kan inte klandra någon som blir lurad...men någon som vet hur det ligger till, men ändå sätter ditt eget begär framför lojalitet och ansvar gentemot familj, vänner och jobb - det är en annan sak.

Själv känner jag inte det starka suget efter drogen J längre. Jag hade nog kunnat göra det om jag inte haft världens mest fantastiske man!

Hade jag varit singel hade jag kanske tillåtit mig att "provsmaka"...men till vilken nytta? Bra sex? Visst...men det kan man få på andra ställen. 

Nä...det hade varit den där dragningskraften, som egentligen är omöjlig att sätta fingret på (kanske är det så enkelt som självförtroendet som en psykopat besitter?), som jag hade velat åt. Och eftersom den är så exeptionell hade det därmed varit svårt att samtidigt vara mottaglig för att träffa någon "riktig" man. Det skulle inte varit förenat med kärlek att träffa J...ändå skulle han gjort det omöjligt (eller iaf svårt) för mig att bli attraherad och intresserad av någon annan. 

Så det är som C säger; "Det finns bara ett sätt att behandla J - som en cancersvulst. Skär bort honom!"

Fortsättning följer...






Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela