Ja, precis så är det.
Jag har bearbetat det jag upplevt med J. Jag bearbetar det fortfarande - varje dag. Och jag har, på de flesta sätt, kommit så långt det går att komma.
Jag vet hur det blev som det blev...hur hans manipulationer fick mig att gå tillbaka för "lite till", trots att jag visste att han inte var rätt för mig. Jag vet vad han är och hur han fungerar. Jag vet, mycket väl, att det aldrig kommer att ändras och att allting med honom är en bluff...och jag känner ingen sorg över "att ha förlorat den man jag trodde han var" (som så många psykopatoffer uttrycker det).
Dessutom kom ju någonting gott ur det. Det fick mig att inse att jag ville ha det bästa. Jag fick en andra chans med E och varje dag tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som har en sån fantastisk man i mitt liv. Så äkta...så full av entusiasm och kärlek. En man jag är otroligt stolt över!
Men...det går inte en dag utan att jag tänker på J...
Jag har läst så mycket om dessa monster och förstår hur dom fungerar. Det som är svårast, för de flesta, att förstå är det som är viktigast att förstå - nämligen att deras behov alltid går före allt annat och att konsekvenserna för att få behovet tillfredsställt inte ställs i proportion till själva behovet.
Glöm inte att J är en så kallad vardagspsykopat. Han är, utåt sett, en fungerande människa och det är föga troligt att han skulle slå ihjäl någon eller råna en bank. Därmed är det små och svårbedömda händelser som, med tiden och genom noggrant kartläggande, gjort bilden av honom klar.
Var och en för sig kan dessa händelser bortförklaras som att han varit omogen, oansvarig, lat, otrogen, självisk etc, etc. Men tillsammans visar dessa handlingar hans sanna natur.
Då mycket handlar om lögner i samband med otrohet är det väldigt lätt för inblandade kvinnor att tro att det handlar om svartsjuka när man börjar lägga ihop ett och ett. Därmed är det svårt att veta vad som är sanning och vem man kan lita på.
Ta t.ex hela soppan med B. Hon är förmodligen nöjd med att ha "spelat ut" mig. Men faktum är...att jag hade aldrig kontaktat henne...än mindre litat på henne...om jag inte redan var på det klara med att han skulle dumpas! Jag visste en del, efter att ha snokat i hans telefon, och jag ville sätta dit honom rejält så han inte kunde snacka sig ur det och lyckas hala in mig igen.
Jag hade bestämt mig innan jag kontaktade B. Jag varken ville eller kunde leva med någon som J och nu ville jag ha en klockren anledning att dumpa honom - en gång för alla! Och det jag fick av henne var bättre än något jag kunnat föreställa mig. Inte bara en väldigt bra anledning utan också ett "skyll dig själv, din dumme jävel" - serverat på silverfat. Och det är jag väldigt tacksam för.
Visst irriterar det mig att B trodde att hon lyckades lura mig...vilket hon både gjorde och inte gjorde.
När det handlar om dessa manipulationens mästare måste man ta vissa risker... Man måste välja att lita på någon och man får fråga sig själv hur mycket det kan kosta en om man litar på fel människa. Så jag valde att lita på B eftersom J, många gånger om, bevisat att jag inte kunde lita på honom.
I mitt fall kostade det mig inte mer än lite extra strul när han skulle hämta sina grejer och det faktum att B fick möjlighet att skratta åt att hon lurade mig. Jag kan leva med det. För hon har uppenbarligen fortfarande inte fattat att jag inte vill ha honom.
Hade jag velat ha honom hade ingen kvinna i världen lyckats få mig att misstro honom. Jag går inte på vad andra säger - jag bildar mig en egen uppfattning, går på magkänsla och tar reda på fakta.
Nåväl... Vad jag skulle komma till är att det som verkar vara gemensamt för dessa monster...otrohet...gör det svårt för deras offer att se resten eftersom otrohet leder till svartsjuka och svartsjuka leder till att man inte litar på en annan kvinnas varningar.
Därför ska jag ge ett exempel på hur psykopatens handlingar påverkar hans offer. Ett exempel som inte har med otrohet att göra och som förklarar det här med konsekvensernas proportioner till behovet.
Hans behov är alltid viktigare än någonting annat. Det spelar ingen roll hur trivialt behovet är och hur stora konsekvenser det får om han låter sitt eget behov gå före någon annans...
C's egna ord om en, av många, makabra händelser:
Vid tillfället bodde vi på samma ort, dvs. 1,5 mil ifrån varandra.
J hade stuckit ifrån sitt föräldraansvar för första gången och kom efter ca. 3 månader krypandes och lovade, dyrt och heligt att han skulle ta sitt ansvar som pappa och göra allt för att bevisa det. (Detta var i slutet av maj).
Jag skulle vid det nämnda tillfället arbeta kväll (detta var i augusti), vilket innebär ensamarbete (inom hemtjänsten). Många kunder som ska ha hjälp och passet är mycket stressigt och krävande.
J skulle hämta sonen på dagis efter jobbet. (Han skulle sluta 16.00). Jag hade redan påbörjat mitt kvällspass som började klockan 13.00.
Jag hade 30 minuters rast mellan 16.00 - 16.30 innan jag gick på kvällsturen, då jag får ett sms av J, ca. 16.20... Ungefär så här stod det: "Har sån värk, åker hem och lägger mig".
Självklart så blev jag upprörd, så jag ringer upp honom direkt, men han svarade förstås inte. Jag provade ett antal gånger till samt att jag skickade sms till honom och förklarade att han inte kunde göra så eftersom jag var helt själv med allt ansvar på jobbet. Inget svar...
Vid det laget började jag få panik eftersom tiden gick och jag var sen. Det jag fick göra, var att ringa upp min kollega som arbetade till klockan 17 och förklara vad som hade inträffat och fråga ifall hon kunde ta mitt kvällspass så att jag kunde åka och hämta sonen på dagis.
Därefter ringde jag dagis och fick skamset förklara varför ingen kommit och hämtat sonen på bestämd tid... Det var ok, enligt dem, bara jag kom innan kl.18 då verksamheten stängde.
So far, so god, men jag var ändå tvungen att kasta mig in i tjänstebilen och ta några kunder, eftersom jag låg efter i tidsschemat. Mötte upp min kära kollega för rapportering, överlämning av nycklar och jobbtelefon.
Kastade mig i bilen och körde nästan 3 mil hem för att hämta sonen...
Efter denna incidenten, var det jag som blev utskälld av J - Jag borde förstått att han inte kunde hämta sin son på dagis p.g.a. värk. (Men jobba kunde han minsann). ;)
!!! Seriöst! För oss normala människor är detta beteende helt ofattbart, men det är ett otroligt bra exempel på hur en psykopat fungerar. Han var trött så han åkte hem å la sig. Det spelar ingen roll vilka konsekvenser hans handlande får...och det spelar ingen roll hur trivialt hans behov är - hans behov går ALLTID först.
Så åter till dagens rubrik...
Jag såg tidigt tendenser till oansvarighet, själviskhet och otrohet. Trodde det bara var personlighetsdrag och kände att det var precis det jag ville ha för stunden. Någon som inte var en ängel. Någon som skulle kunna såra mig istället för tvärtom.
Sen blev jag intresserad och fascinerad av alla motsägelser och jag anade ett mörker som jag fann attraktivt och trollbindande.
Det jag vill ha sagt är att det började av ren slump, tog fart genom hans skicklighet att spela och manipulera och utvecklades till en upptäcktsfärd...men genom hela resan lutade jag mig mot mina värderingar och mitt förnuft när hans ord inte matchade hans handlingar.
Han lyckades aldrig få mig att tvivla på mig själv även om han, många gånger, fick mig att gå från att vara säker på att han ljög till att vara nästan säker på att han ljög. Men i slutändan tog jag reda på sanningen och ingenting han sa...hur trovärdig han än lät...fick mig att ändra uppfattning.
Så... Jag vet vad han är och ingenting kan få mig att tvivla på det. Jag ser honom inte som en människa...jag ser honom som ett rovdjur.
Därmed är jag inte heller arg på honom. Jag har aldrig haft den sortens känslor för honom som skulle kunnat göra att jag känt mig sviken och sårad. Snarare tvärtom - jag känner mig upprymd över att varit så nära sanningen, så tidigt, trots att jag inte tidigare varit i närkontakt med ett monster.
Och visst är det bra att jag, med hjälp av C (och även B), har förstått exakt hur det ligger till. Det gör att även mina handlingar, tankar och känslor har fått sin förklaring.
Men det jag fortfarande inte kan förstå är hur jag fortfarande kan sakna vissa bitar...
Att jag gör det är tydligen inget konstigt. Det gjorde C också - trots att han behandlat henne och Alex hundra gånger värre än han någonsin behandlat mig. Och B klarade aldrig av att hålla sig borta när den saknaden kom. Men jag förstår inte varför jag gör det och det driver mig till vansinne!
Jag har ju analyserat och rett ut ALLT, känns det som. Jag ser honom inte som en sargad själ som kanske går att rädda. Jag vet att han inte är mänsklig så det har verkligen ingenting med känslor och kärlek att göra.
Jag känner mig inte nöjd med förklaringen "han har en oförklarlig dragningskraft" eller "han är en naturkraft". Det är det bästa jag har att komma med...men det är inte bra nog! För med alla fakta jag har och med bristen på känslor från min sida så borde det inte finnas någon dragning till honom...
Dessutom kryper det i mig när han hör av sig. Samma gamla vanliga fraser och dåliga skämt...och det där förbannade egot som är så pinsamt och väldigt, väldigt oklädsamt.
Så det finns ingen logik i det hela alls. Men jag är övertygad om att det går över så småningom...
