thefascinatingmonster.blogg.se

Här kommer jag att berätta om mötet med en psykopat. Hur allt gick till, hur det kändes och hur det slutade.

Någonting jag tänkt på idag...

Publicerad 2014-05-29 00:03:09 i Allmänt,


Tänker ju massor...på allt...hela tiden. Men just idag har jag funderat på psykopatens barndom. Läste en del om olika åsikter om hur psykopati uppstår. 

De flesta anser att det handlar om miljön i den tidiga barndomen. Vissa menar att en det beror på hjärnskada. Eller både och...eller i vissa fall det ena eller det andra. Skit samma. Kanske kan dom fastslå det helt i framtiden, kanske förblir det teorier och spekulationer.

Men om jag tänker på första alternativet... Det är fruktansvärt sorgligt. Att ett barn ska födas och tillbringa sin första tid i livet i ett så dysfunktionellt hem att det blir skadat för resten av livet...och ännu värre...att det fortsätter att driva den onda cirkeln. För ett barn, vars förälder/föräldrar behandlar det på ett sådant sätt att det blir en fullfjädrad psykopat, kommer med största sannolikhet att utsätta sitt eget barn för samma traumatiserande uppväxt...osv osv.

Missuppfatta mig rätt - jag tycker inte synd om J, som han är idag. Jag är inte arg, ledsen eller bitter...men jag ömmar inte för honom heller. Jag önskar, tror och hoppas inte att jag kan rädda honom. 

Han har inte ont av vad han är...annat än dom stunder han förlorat sin "roligaste leksak". Men hur var egentligen hans första år?

Det finns säkert barn som genomlevt samma helvete...som gjort vissa (i dom fallen det är miljöbetingat) till psykopater medan andra vuxit upp och blivit fullt...eller iaf ganska...normala. Men ändå... När jag tänker på det på detta sätt så är det en hemsk tanke.

Därmed kan jag väl förstå att många kvinnor får något liknande moderskänslor för dessa monster. Dessa skadade människor som är så bra på att hitta vilken snyfthistoria som biter bäst. Det finns nog lite sanning bakom historierna. Det skulle kunna vara som dom säger. Om det inte var för det att någon själ - det har dom inte. Den skulle ha funnits på den platsen i hjärnan som är obotligt skadad...

För vad alla än säger...själen sitter inte i hjärtat - den sitter i hjärnan. Hjärtat kan du reparera, byta mot någon annans, ge artificiella delar...men var du god innan dess så blir du inte ond för att du förlorar ditt hjärta.

Så med dessa tankar avslutar jag kvällen och säger god natt. Och du...det finns inga monster under sängen, men kanske i sängen.






















In the meantime

Publicerad 2014-05-27 23:28:56 i Allmänt,


Skulle vilja tipsa om boken "Medberoendes Dagbok"

Intressant, nyttig och personlig läsning om ett annat monster.

För dom som inte läser denna kan jag upplysa att jag kommer att citera vissa avsnitt därifrån då jag tycker dom är otroligt bra och väldigt beskrivande. 

Det är nämligen något som är intressant... Innan man har listat ut vad han/hon är så är det förvirrande...men när man väl förstår så är det så enkelt. Dom verkar alla uppföra sig på nästan exakt samma sätt. Att någon som inte känner varken mig eller "mitt" monster kan kommentera med "precis så var det för mig med" eller "jag känner igen det där helt och fullt" visar hur lika dom alla är.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela