thefascinatingmonster.blogg.se

Här kommer jag att berätta om mötet med en psykopat. Hur allt gick till, hur det kändes och hur det slutade.

FÖRSTA MÖTET

Publicerad 2014-04-30 19:19:14 i Allmänt,


Så var det dags. Jag bestämde mig för att åka upp. Jag kommer inte ihåg exakt när detta var, men jag tror att det var i slutet av juni/början av juli. Det var varmt och strålande väder.

Min bror bor i utkanten av Stockholm och vi hade pratat om att jag skulle åka upp och hälsa på ett bra tag nu.

Då jag är egenföretagare och dessutom har egna hästar så är det inte lätt att få tid över till att vara borta en hel helg. Men nu tog jag mig tid.

Jag åkte på fredag, mitt på dagen, och hade bestämt att hälsa på min bror först, stanna hos honom över natten och åka till J på lördag em.

Vi var dock ganska nyfikna båda två så vi bestämde att jag, på vägen upp, skulle svänga av motorvägen i Södertälje och stanna till vid en ST1-mack där så vi kunde säga hej och ta en cigg ihop.

Sagt och gjort.

Vi möttes, en snabb kram. Rökte och pratade lite. Passade på att rasta min hund - en 40 kilos blandras som ser ut som en brun labrador. Världens gladaste...och mesigaste...hund. Låt oss kalla honom Virrig.

Virrig älskade J! Men å andra sidan älskar han dom flesta...

Får väl säga att J såg ut ungefär som jag förväntat mig. Lite över 190 cm, några kilo för mycket, långt hår, skägg, intensiva blå ögon och tribaltatueringarna längs armarna. Jag gillar den stilen så utseendemässigt var han, helt klart, fortfarande intressant.

Efter tio minuter/en kvart sa vi hej då och jag åkte vidare till min bror.

Resten av fredagen och lördag fm hade vi inte jättemycket kontakt. Pratade en snabbis på fredag kväll och lät tiden vi skulle ses på lördag em vara öppen.

Tänkte att han säkert väntade på att jag skulle tala om när jag skulle komma så jag lät honom vänta och messade bara när jag körde från min bror. Han blev glatt överraskad.

Lördagen ägnades åt att "klämma och känna" på varandra...dvs snacka, lyssna på musik, bilda sig en uppfattning om vad man tyckte om varandra.

Jag hade gjort väldigt tydligt, i förväg, att även om jag skulle stanna över natten så behövde det inte betyda att det skulle bli sex. 

Detta hade ingenting att göra med att jag är en fin flicka - det är jag inte. Har inga problem med sex på första dejten, om jag känner för det. Nä, det handlade om att jag var inte alls säker på att det skulle klicka på det viset. Och jag ville inte ge honom falska förhoppningar.

Allteftersom em/kvällen gick så fick jag uppfattningen av att han kanske var lite blyg. Han kom med lite krystade skämt, såg lite obekväm ut om det blev för långa tysta stunder så jag tänkte att jag får väl ta lite initiativ.

Lägenheten var en 1:a, med balkong. Hunden fick en egen stol där ute där han snabbt fann sig tillrätta, med huvudet vilande på räcket och koll på gräsmattan och gatan nedanför, medan vi rökte.

Vardagsrummet var uppdelat så sängen och datorn stod i ena delen och soffa och tv i andra.

J tittar mycket på film på datorn. Skulle tro att det är ett av hans få intressen...

Till slut bestämde vi oss för att kolla på en film och la oss på sängen. Antingen kan man vänta på att något ska hända eller så ser man till att det gör det. Jag såg till att det gjorde det.

För mig är det avgörande hur en man kysser. Är han inte bra på det är det meningslöst att gå vidare för då lär han inte vara bra i sängen heller.

J fick MVG. Tja...då var det ju lika bra att ta reda på resten.

Jag blev lite besviken. Han var rätt mesig faktiskt. Han såg ju lovande ut. Såg ut att kunna ta för sig och vara lite dominant. Hrm...

Gav det några chanser till och det blev lite bättre, men fortfarande inte helt hundra.

Något som däremot fascinerade mig var hans potens. Grabben är över 40 och jag ljuger inte när jag säger att han lätt fixade 5 ggr på raken - med avslut. 

Nåväl... Vad som hänt, hemma, från det att J och jag börjat prata i telefon tills jag träffade honom var att vi blivit vänner på Facebook. Där hade han kommenterat lite bilder och statusar och därmed blev E varse att han fått konkurrens och att jag kanske faktiskt inte skulle finnas kvar för alltid. Så nu började han äntligen anstränga sig lite, dock utan att säga det rent ut.

När helgen i Stockholm var över åkte jag hem och märkte, till min förvåning, att jag faktiskt saknade J...

Någon dag senare åkte jag hem till E. Vi hade ju träffats och haft förbannat bra sex, någorlunda regelbundet det senaste halvåret. Tänkte att det kan väl inte skada. Och det var lika bra som alltid...men jag kände att jag var faktiskt inte kär i honom längre.

Så på morgonen, innan jag gick ur sängen, sa jag "Vi har fantastiskt bra sex, du och jag...men jag är inte intresserad av sex utan känslor, så det kanske är dags att vi är det du har pratat om så länge - vänner."

Han blev helt tyst. Sa nästan ingenting under frukosten. Jag insåg att han aldrig hade trott att den dagen skulle komma då jag faktiskt var över honom...

Jag var nöjd med att det var sagt och att jag kommit fram till denna dagen. Lite ledsen för E's skull, men jag höll på att bli kär och han hade faktiskt haft ett halvår! på sig att säga att han älskade mig.

Fortsättning följer...

Min berättelse om hur allt har gått till kommer att varvas med insikter och fakta längre fram. Än så länge har jag dock bara börjat se personliga egenskaper...jag har fortfarande ingen aning om att jag har träffat ett monster. Jag bedömer allt han gör och säger utifrån tron att han är mänsklig... 


Virrig, med "sin" stol i bakgrunden.

NORMALT

Publicerad 2014-04-28 14:06:28 i Allmänt,


Ja, det började rätt normalt.

Några mejl på en detjingsida, utbyte av telefonnummer och snack på telefon om ditt och datt.

Det ironiska är att jag egentligen har vissa principer när det gäller kontakt genom dejtingsidor. 

Jag vill se bild på den jag "pratar" med, helst en presentationstext som berättar lite om personen i fråga. Om ingen presentation finns så vill jag att kortfakta ska vara ifyllda. Finns inget av detta så är det högst troligt att jag inte svarar på mejl från personen. Fast det finns undantag - om första mejlet är väl genomtänkt eller sticker ut. Då kan jag bli nyfiken och svara för att ta reda på mer.

I detta fallet fanns endast fyra bilder. Ingen presentation och inga kortfakta. Men jag fastnade för bilderna. Jag gillade hans intensiva blick, det långa håret och skägget. Han var manlig - helt klart. Så när han skickade det där första, intetsägande, mejlet så svarade jag.

Min första uppfattning om honom, i telefon, var att han var en pajas...men en ganska rolig sådan. Och att han hade jävligt sexig röst!

Självklart slängdes det in seriösa bitar i samtalen och det var det som gjorde att intresset från min sida kvarstod. 

Efter någon veckas kontakt ställde jag frågan om han hade barn - och det hade han.
Andras barn är nämligen inte mina favoritvarelser och jag vill av den, och andra anledningar, inte träffa en man som redan har barn.

Jag upplyste honom om att hade jag vetat det när han skickade första mejlet så hade jag inte svarat! Han blev lite chockad, men tyckte naturligtvis att det var en himla tur att jag inte hade vetat och därför svarade.

Som jag förklarade tidigare så samlar jag på erfarenheter och de erfarenheter jag hade mest färskt i minnet vid denna tidpunkt var hur mitt ex, E, var som person och vad jag lärt av det förhållandet.

Och det jag lärt mig var att man ska vara skeptisk till en man som anser att han, gång på gång, blivit illa behandlad av sina ex. Som inte kan erkänna sina egna misstag och sitt ansvar för varför det inte fungerade. För det är, ytterst sällan, bara den enes fel.

E hade dålig självkänsla och därför en hel del problem med sig själv...vilket oundvikligt gick ut över hans förhållanden - så även vårt.

Så därför ställde jag lite frågor om tidigare förhållanden, varför dom tagit slut och om han och ex:en fortfarande var "vänner". 

Svaren var lite vaga, men...till att börja med...sunda. Han var inte rädd för att erkänna att han kanske inte alltid varit en bra man och att han hade en förmåga att ge upp lite för lätt. Det lät bra i mina öron.

För att förstå varför jag har handlat som jag har gjort under resans gång behöver ni veta att det jag har lärt mig om mig själv, innan jag träffade J, är att jag vill ha det lite jävligt. Jag ser gärna att jag är i lite känslomässigt underläge och därmed är den som känner mest. På det viset håller jag mig på alerten. Är det inte lite komplicerat och svårt så tröttnar jag lätt. 

Det finns ingen starkare kärlek än olycklig kärlek! Och det kan vara olycklig kärlek även när man är i ett förhållande... Om han känner 40% så måste jag känna 60% för att summan ska bli 100%.

Tänk efter. Om man träffar någon...blir intresserad...blir riktigt förtjust - och så är känslorna inte besvarade alls, inte på det viset. Då blir helt plötsligt den mannen mer och mer perfekt! Han är det vackraste på jorden och han har inga fel och brister. Om han gör något fel så hittar man alltid en väldigt bra anledning till det och så är han förlåten. 

Naturligtvis håller ju inte denna dyrkan i sig i all evighet om man inte får någonting tillbaka - och man går vidare.

Är man däremot i ett förhållande med denne man som man är så kär i och där känslobalansen är ojämn då tror jag man kan stå ut väldigt länge...kanske för alltid. För man får tillbaka - och man känner hela tiden så mycket. Perfekt för en sån som jag.

Sen är jag dessutom bortskämd med att män lätt faller för mig - handlöst och totalt. Det är inget jag borde klaga över, men ibland känns det som en förbannelse. För jag verkligen avskyr att vara den som sårar och lämnar. Den som gör att en annan människa är förtvivlad och knäckt. Då ser jag hellre att det är jag som får uppleva det...och tro mig - det har jag! Men jag vet också att jag tar mig igenom det och när jag väl träffar någon jag blir kär i sen så har dom tidigare upplevelserna inte gjort mig för rädd och bitter för att våga tro på kärleken igen. Klokare, kanske...men jag vågar släppa in någon igen.

När jag först kom i kontakt med J var det nästan ett halvår sedan E och jag hade gått isär. Trots att det var jag som lämnade honom älskade jag honom fortfarande och önskade inget annat än att vi skulle göra ett nytt försök. 

Han var dock inte redo att försöka igen och ville varken säga att han älskade mig eller låta mig gå vidare.

Jag började inse att det troligtvis aldrig skulle bli vi igen och att om han inte klarade av att släppa mig så fick jag väl fortsätta träffa honom, då och då, och helt enkelt nöta bort mina känslor för honom. Och det fungerade.

Sakta men säkert började jag se att han inte var perfekt. Att han hade fel och brister och dåliga sidor. Han var en bra kille, på många sätt, och vi passade så otroligt bra ihop - på alla sätt. Men den där bubblande, pirrande förälskelsen som jag känt sen jag träffade honom ett och ett halvt år tidigare...den började gå över.

Efter ett halvårs sorg och nedstämdhet var det skönt att få skratta och tänka på annat. För vi hade helt olika livsstil, J och jag, vilket gjorde att jag sällan blev påmind om E.

Så...efter denna lilla mellanstickare fortsätter berättelsen.

När J och jag började prata med varandra i telefon hade jag inga förväntningar eller föreställningar. Det är alltid kul att lära känna nya människor och han var ju rolig att prata med - han fick mig att skratta...ofta och mycket. Och det geografiska avståndet mellan oss gjorde att jag såg honom inte direkt som en seriös kandidat.

Visst kunde han vara lite skum. Under veckorna hördes vi av flera gånger varje dag och ofta även på helgerna. Men så kunde han försvinna en dag eller två. Hörde inte av sig och svarade inte om jag ringde eller messade.

Jag brydde mig inte direkt. Med min livsstil har jag fullt upp, mest hela tiden. Men vid ett tillfälle ifrågasatte jag honom faktiskt.

Han skyllde på att han hade haft en jävulsk huvudvärk hela helgen och mest legat och sovit. Jag frågade om det var säkert att det var huvudvärk?
"Vaddå? Vad skulle det annars varit?"
Tja...svarade jag...tänkte att flickvännen kanske var hemma?!
"Va? Nä! Vad dum du är." 

Jag brydde mig egentligen inte. Jag hade ännu inte fallit för honom och visste inte ens om eller när vi skulle träffas.

Efter ca en månads telefonkontakt blev det dock aktuellt. 

Jag skulle ändå upp till Stockholm och träffa min bror och då var det ju ganska naturligt att passa på att ses.

Fortsättning följer...

MONSTER

Publicerad 2014-04-27 23:09:38 i Allmänt,


Jag får väl börja med att förklara varför jag tycker att ordet monster är en passande beskrivning på en psykopat...

Monster är något vi läser om i böcker eller ser i en film. Något som inte är mänskligt. För det som beskriver mänsklighet, det som finns i de allra flesta...även om det, pga uppväxt och händelser, har reducerats till bara en gnutta...det är empati och kärlek.

I mitt fall har jag sluppit bli söndertrasad av monstret. 

Därför har jag inte på allvar känt hur det är vara fångad i ett grepp så hårt att man, i förtvivlan, inser att "detta blir min död"... 

Har man med en människa att göra finns det alltid något mänskligt och empatiskt inom den personen man kan vädja till för att få sitt liv skonat. Men försök det med Alien eller Hajen! Det går ju inte - för dom är monster. 

Precis så är det med en psykopat. Det är bara det att offret kan ju inte förstå det. Det är så oerhört svårt att inse att trots att man ser en man framför sig...som skrattar, gråter och pratar om rädslor och kärlek...så finns det inget mänskligt i denna varelse - bara en imitation av hur människan uppför sig.

Därför är dessa monster så oerhört framgångsrika. Dels bemöter och hanterar människor i deras omgivning dom som just människor och dels är dom oerhört bra på att läsa av vad man behöver. Dom följer aldrig några regler, skrivna eller oskrivna, för hur man uppför sig och drar sig inte för någonting.

Om man nu, som jag, lägger ihop bit för bit vilken sorts karaktär denna person har så tar det ändå ganska lång tid. Och det gör inte att man automatiskt har läget under kontroll. Det finns gränser man tror att ingen skulle överskrida...men det är livsfarligt att tro något sådant om det är ett monster man har att göra med. 

Jag började sakta men säkert inse att det verkligen inte fanns några moraliska gränser för denne man, men inte fan fick det mig att springa. Nej, där kom ytterligare en av sakerna som gör sådana som han så farliga - jag blev fascinerad! 

Han blev ett studieobjekt. Jag ville lägga hela pusslet, försöka rädda genom att visa vad kärlek är, experimentera, ge chanser, läxa upp, utmana, avslöja och slutligen - krossa. 

Men naturligtvis hjälper ingenting... Det är som att sparka på en död katt - det har ingen som helst effekt. Ja, förutom att man tömmer sig själv på energi, tro på kärlek och hopp för mänskligheten.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela