HUR FÖRKLARAR MAN KÄNSLAN AV PSYKISK MISSHANDEL?
Jag har fått B's tillåtelse att använda hennes ord och upplevelser här i bloggen. Detta är ett mejl hon skickade till J efter att hon slutligen insett att enda sättet att rädda sig själv är att få ut honom ur sitt liv. Hon ville att han skulle få
veta hur hon kände.
En normal människa hade mått otroligt dåligt över att få höra hur han fått henne att må...men inte J, inte.
"Till J:
Förstår du inte? Jag VET att du ljugit för mig de senaste månaderna. Du har haft kontakter med kvinnor du lovade du skulle avstå ifrån. Hade du varit rädd om det du och jag hade, så skulle du inte ha haft det. Det var en överenskommelse vi hade.
Hade du varit rädd om MIG skulle du avstått. Jag konstaterar att du inte tyckte jag var värd det. Det gör förstås ont. Hoppades ju på att du var beredd och ville bli min livskamrat. Hade det funnits en gnutta friskt i dig så hade du lagt
ner förnekandet och lögnerna nu men det gör du inte. Du kallar mig "galen" och att jag "får för mig saker". Det är misshandel, J.
Det har gått över ett halvår sen du var inskriven på psyk. Då hette det att du skulle söka hjälp för ditt sexmissbruk. Du berättade för mig om hur du alltid hade ett gäng tjejer "på gång" och att du alltid varit sån. Och att det gjorde ont att
vara sån. Du ville verkligen förändra dig, sa du. Jag ville tro dig. Jag må vara en idiot, men jag ville det skulle vara sant. Då hade det kanske funnits en lösning på dina problem.
För det är ett problem! Mig har du bedragit ett antal gånger - bara du vet hur många. Jag har förlåtit dig de jag vet om, men förstås har jag inte känt full tillit, vilket vem som helst med sunt förnuft förstår. Jag har bett dig att börja vara
öppen med dina "kanaler" , d.v.s. din mobil och ditt internet. Jag har inte pressat dig - bara sagt hur du skulle kunna vinna tillbaka min tillit. Du sa det var viktigt för dig. Jag ville se vad du själv var beredd att göra.
Det var ingenting - absolut ingenting! När jag undrade hur saker låg till fick jag din våldsamma ilska tillbaka. Att jag blev rädd för dig var förstås vad du ville. Och det är nog det som sänkt mig totalt... För nu är jag slut J. SLUT!
Det är en sak att bli bedragen och att "shit happends" i en relation. Det skulle kanske gå att reda ut om något blev förbättrat och annorlunda (jag har visat prov på att jag lever efter den devisen). Men det som är vansinnigt är att du anklagar mig
för att vara den lögnaktiga och galna. Jag hamnar alltid i försvar och tvingas förklara något jag inte gjort. Det har trasat sönder mig. Ditt problem är inte bara, som du säger, att du "blir arg o så låg emellanåt". Ditt problem
är hur du är mot andra - särskilt mot dina kvinnor. Du är skoningslös, oärlig, kontrollerande och står sällan eller aldrig för något du lovar eller säger. Du väljer bort vänner och familj utan att blinka. Jag undrar... Är du verkligen den du vill
vara?
Du verkade må bra av att lägga korten på bordet när du var på psyk. Du såg lättad ut. Testa det igen! Det är aldrig för sent att ge upp... Eller fortsätt leva som du gör. Valet är ditt.
Men mig kan du inte förvänta dig lojalitet eller kärlek av längre.
Du kan skicka hur många vackra låtar du vill eller skriva vad DU känner, men vet du... Denna gång ska jag skita i att du är ledsen (om du nu verkligen är det). Denna gång måste jag ta på allvar vad JAG känner. Jag vill inte längre bli
behandlad illa. Kanske har mitt förflutna med misshandel etc gjort att jag haft svårt att förstå att "det händer igen". Det finns andra som vill leka med dig (du ska veta att det verkligen är en LEK). Jag vill inte leka med dig. För
min del räcker det nu. Och jag kan inte ta emot din praktiska hjälp - den leder alltid till att vi parar ihop oss igen.
Vad gäller din "omtanke" när du undrar hur jag mår... Vore jag dig skulle jag passa mig för att uttrycka mig så.
/B"
Han fortsatte ändå att höra av sig, fråga hur det var med henne, skicka vackra låtar.
Hon svarade honom en sista gång:
"Fantastisk låt. Fantastisk text. Den uttrycker kanske vad DU känner. Just nu. Ditt "problem" är att du inte kan ta in vad JAG (eller någon annan känner). Jag känner dig så väl. Jag VET att du känner dig lite ensam nu. Du saknar mig mest just nu
(för någon månad sedan spelade du typ samma låtar för någon annan). Jag har en del som du vill ha. En gård, en traktor o en katt som du har en speciell relation med. Men du känner inte mig. Du har med tid lärt dig mina svagheter - och utnyttjat
dem. Min själ - min person, har du ingen aning om. Än mindre har du älskat den eller varit rädd om den. Du har inte fått mig att växa - du har fått mig att krympa. Så blir det med dig. Hur känns det, J? Gör det ont? Känns det överhuvudtaget?
Eller blir du bara irriterad?
Jag är vad man kallar en HSP-människa. High Sensetive Person. Det gör att jag saknar den "bitchighet" som andra av dina ex har. Jag har inget skydd. Ingen sköld mot dina attacker och dina utbrott. De går rakt in i mig! Och jag går sönder. Alla dina
otroheter och lögner, likaså. Jag kan låta kaxig och stöddig och som att jag tål att pucklas på, men så är det inte. När jag först träffade dig var jag en tjej med massor att ge bort. Jag tyckte själv att jag var vacker och att jag var värd
att bli älskad. Idag är det inte så.
Har bett dig förut: Skicka mig inte en massa låtar. Hör inte av dig alls. Du är den du är. Sannolikt kommer du alltid vara det. Det finns ingenting som tyder på att du skulle kunna/vilja bli något annat.
Och nej, jag kan inte var någon du delar musik med. Ej heller din Kompis."
Det var då han istället började skicka låtar med texter om våldtäkt och mord...
