thefascinatingmonster.blogg.se

Här kommer jag att berätta om mötet med en psykopat. Hur allt gick till, hur det kändes och hur det slutade.

VI UNDERSKATTADE VARANDRA

Publicerad 2014-05-05 22:13:10 i Allmänt,


Mm...vi gjorde nog det.

Han med sin grandiosa självbild kunde aldrig föreställa sig att en söt liten tjej från "Sveriges baksida" kunde lägga ihop ett och ett och slutligen komma väldigt nära sanningen - utan att han visste att hon visste...

Och jag, som aldrig mött ett monster tidigare, tolkade insamlad fakta utifrån övertygelsen att det fanns en liten, liten del av honom som var som du och jag. En del som kunde känna empati, förstå smärta och uppleva kärlek till en annan människa.

Så det var inte en helt ojämn kamp.


Jag iakttog, spelade med och uppmärksammade reaktioner...

I samband med att vi gått ut, officiellt, med vårt förhållande fick jag ett mejl från C, mor till J's son, där hon skrev att hon och B "i samförstånd ville varna mig för J".

Hon skrev om hur sjuk han var, att han var kvinnomissbrukare, att han alltid hade flera kvinnor samtidigt, att han inte tog något ansvar för sin som, att han ljög, att han gapade och skrek när något inte passade etc etc.

J hade varnat mig för detta. Att hon skulle kontakta mig och "spy galla" över honom. 

Och tyvärr missförstod vi varandra, C och jag. För det var inte så att jag inte trodde henne. Jag hade sett många av dessa egenskaper tidigt. Men jag tänkte att kombinationen av hennes humör och hans oansvariga uppförande kanske gjorde dom till fiender, för han hade t.ex aldrig höjt rösten åt mig. Jag brydde mig inte så mycket - jag föredrog att ta reda på saker och ting själv.

Så jag tackade för varningen och sa just det - "jag bildar mig en egen uppfattning".

Jag fick ett mejl till. Ytterligare en varning. Lite mer påstridigt och jag sa att jag inte var blåögd, att jag sett en hel del mindre bra egenskaper men att jag hade läget under kontroll och att jag inte var någon ängel själv, direkt. Jag tyckte det räckte nu. Hon hade förmedlat sitt budskap.

Det hjälpte inte... Fler mejl och jag lackade ur. En och kanske två varningar kunde jag se som välmening, men nu började jag undra om det låg något mer bakom. Ville hon ha honom tillbaka? Eller var hon så arg och bitter över att hon inte kunde hantera honom att hon inte unnade honom att bli lycklig med någon annan?

Bitchen i mig kom fram och jag var spydig, otrevlig och uppförde mig som en barnunge.

Nu i efterhand förstår jag att hon var livrädd att han skulle lyckas förstöra någon annans liv så som han förstört hennes. Och hon kunde ju inte veta att jag faktiskt inte var helt blind. Jag visste inte vad han var, men jag såg hur han var och det var ingen jag skulle planera något långsiktigt och seriöst med. Men än så länge var jag kär i hans bra sidor och dom tänkte jag njuta av ett tag till.

Det slutade med att jag blockade henne, la hennes beskrivning av honom på minnet och fortsatte med mitt.


Får väl erkänna att jag var ganska glad över övertygelsen jag fått...att förr eller senare skulle han göra något dumt...och då behövde jag inte må så dåligt när jag avslutade vårt förhållande. För (kalla det ytligt, om ni vill) jag kan inte respektera en lat, oansvarig och likgiltig människa. Och naturligtvis kan jag inte leva med någon jag inte respekterar.

Men jag ville ha liite till, av det som ändå var bra, innan jag lämnade...  Bara lite till.

Runt jul och nyår bodde han hos mig i 15 dagar. Och han ansträngde sig inte ett jävla skit för att bevisa att han passade in i mitt liv. Han gnällde över att han hade ont i ryggen/höften  (ja, det är väl möjligt att han hade...men sluta uppföra dig som en kärring) vilket iofs innebar att jag kunde fixa med hästarna i lugn och ro utan att bry mig om att han hade tråkigt eller irritera mig på att han inte hjälpte till, han tjurade som ett barn utan direkt anledning, var inte hungrig och åt därmed inte när jag köpt mat, enbart för hans skull, på vägen hem.

Jag brydde mig inte nämnvärt. Om han ville ligga och sova en hel dag för att han hade ont så slapp ju jag ha honom tjatandes efter uppmärksamhet i stallet...ville han tjura kunde han få göra det...jag bara ignorerade honom och var inte ett dugg bekymrad över om och/eller när vi skulle bli sams...ville han somna hungrig - fine. Jag hade ändå redan ätit...och jag fixade heller aldrig mer någon mat åt honom. 

Vid ett tillfälle när uppförde han sig som en barnunge blev jag skitsur tillbaka, sa åt honom att lämna av mig hos mina föräldrar och sen kunde han åka hem. Jag klev ur bilen med orden "det var trevligt att få lära känna dig". Och jag bluffade inte. Jag var inte speciellt arg - det var bara ren princip. Uppför dig på det viset så kan du dra.

Det tog en timme eller så innan han skickade ett sms och bad om ursäkt. Han hade inte åkt hem. Han var i min gäststuga.

En annan gång tog vi varsin bil från mig och ner till mina föräldrar. Gjorde ett stop, hos en av mina vänner där jag skulle fixa en tappsko, bara några kilometer från min mor & far. 

När vi kliver ur bilarna kommer han med någon spydig kommentar om hur jag kör bil och jag hugger direkt - "var inte så förbannat otrevlig"!
Han muttrar något, men blir tyst. Står och röker den korta stund det tar för mig att slå på skon.

Vi sätter oss i våra respektive bilar och han åker först. Full fart på grusvägen...jag har inte så bråttom. När jag kommer till asfaltsvägen är han borta. Han åkte hem till mitt. Seriöst?! Hur orkar han tjura på det viset? Är man otrevlig får man räkna med att få mothugg!

Jag brydde mig inte. Tog god tid på mig i stallet. Kommer inte ihåg exakt vad som sades när jag kom hem, men i alla dom situationerna brukade jag sakligt förklara att han gjort fel och att jag inte tolererade den sortens uppförande. Inget gap, inget skrik. Han försvarade sig lite halvhjärtat, sen såg han skamsen ut och bad om ursäkt. Jag var övertygad om att han skulle göra om det.

Till sist kom dagen då han blev så sur, över att jag inte tolererade hans uppförande, att han åkte hela vägen hem till Södertälje - utan att säga nåt till mig.

Han hade bett mig fråga en killkompis om han kunde byta någon grej på hans bil. Jag frågade och min kompis ringde på morgonen (vi hade sovit hos mina föräldrar den natten och min kompis bor granne med dom...200 meter därifrån) och sa att han hade köpt grejer och kunde fixa bilen nu. 

Jag upplyste J om detta och hans svar var "jag orkar inte, jag ska åka hem och lägga mig". 

Eeh...va? Han kan fixa det nu. Du kan inte förvänta dig att han har möjlighet att göra det en annan dag, bara för att du inte orkar idag. Då kanske det inte blir gjort innan du ska åka hem till ditt...
"Då får det väl bli så då för jag orkar inte nu".

NU blev jag faktiskt arg! Det är ju för helvete pinsamt när jag har bett honom göra detta åt dig och han t.o.m har köpt delarna! Då kan du själv tala om för honom att du "inte orkar"!

Jag drog på mig ytterkläderna och åkte. Jag skulle jobba, det var planerat sen tidigare.

Vi satte oss i varsin bil och åkte. 

Jag arbetade och försökte inte nå honom förrän vid tre på eftermiddagen. Naturligtvis inget svar. Ringde D och frågade om hon hade sett till honom. "Jodå...J var här och vände i förmiddags. Var väl bara här tio minuter eller så."

Jaha...då har han åkt hem, sa jag.

"Nä?! Det skulle han väl ändå inte göra?! Varför?"

För att han uppförde sig dumt och jag sa det till honom. Så nu är han skitsur och då gör han så.

Hon gick ner till gäststugan och kollade - mycket riktigt...hans grejer var borta.

Han messade mig tre timmar senare; "Sover".

Hos dig, frågade jag. "Japp".

Okej, då vet jag. Plockade bort taggen som länkade till hans namn på Facebook...som visade att vi hade ett förhållande. 

Det dröjde inte så länge innan han började försöka ursäkta sitt uppförande genom att lägga skulden på mig. Det kunde han glömma. Ville han försöka blidka mig fick han göra det genom att krypa. Och kröp - det gjorde han.

Så jag lät honom komma tillbaka. Mer övertygad än någonsin om att jag inte skulle behöva vänta så länge innan nästa tillfälle med dåligt uppförande kom och, återigen, ge mig en möjlighet att avsluta förhållandet med "gott samvete". För en sak var säker - jag skulle aldrig kunna leva med honom för all framtid. Trots upprepade uppläxningar, hintar och rena upplysningar om vilken sorts man jag behövde så försökte han inte ens...

Allteftersom tiden gick började jag sakna E mer och mer och alla hans bra sidor. För han hade många fler bra egenskaper än dåliga... Jag började känna mig stressad. Jag hade sagt till honom att han skulle gå vidare...för jag ville verkligen att han skulle bli lycklig. Han förtjänade att må bra! Och nu kanske han faktiskt höll på att göra det. Men i.o.m att han upplyste mig om det förstod jag att han ville ge mig en sista chans att ändra mig. Vad ville jag egentligen? Jag visste inte.

Och J...han uppförde sig hyffsat, till mitt stora förtret.


Men jag började ändå verkligen känna att han sinkade mig. Jag fick ingenting gjort när jag skulle umgås med honom varenda helg.


Min födelsedag, i slutet av januari, firade jag med middag på restaurang i E's sällskap. Vi höll det på ett vänskapligt plan, men det var ändå otroligt trevligt att ses. Jag talade om att jag kände att det inte skulle funka mellan J och mig, men att om vi (E och jag) skulle ses mer privat så var jag tvungen att avsluta det helt med J först.


Några dagar senare var det helg och J kom, som vanligt, ner till mig. På lördag kväll sa jag till honom att jag ville avsluta vårt förhållande. Jag förklarade att jag kände att våra livsstilar aldrig skulle funka tillsammans. Att jag skulle sakna dom bra sakerna, men att jag helt enkelt inte trodde på oss. Han blev ledsen, men accepterade mitt beslut. Han frågade om jag ville att han skulle åka hem direkt, vilket jag inte ville. 

Så vi hade en otroligt bra söndag tillsammans. Jag grät ibland (över det han var så bra på att få mig att känna...dvs att jag var speciell, vacker, kvinnlig, hans själsfrände - det jag skulle sakna) och han tröstade mig. För det var lite så jag kunde känna - att vi inte passade ihop, framförallt rent praktiskt, men att när det bara var han och jag så passade våra själar ihop. Lite mörka och sargade, men länkade till varandra på ett mycket speciellt sätt. Det låter ganska sjukt nu i efterhand...men jag kommer fortfarande ihåg känslan. Han var stark, lugn och stöttande när jag nu var ledsen.




Jag må ha varit ledsen...men jag hade fortfarande känslan av att han det var något han dolde för mig. Därför gick jag igenom hans telefon på söndagen. Han har alltid kodlås på den, men det hade jag lagt på minnet när jag sett honom låsa upp. Och - ha! Där var det! 

Sms till B tidigare i veckan. "Ska vi sova ihop?" Och även ett "Jag älskar fortfarande dig."

Triumf! Jag behövde inte ha ett dugg dåligt samvete för att han nu hade blivit av med "sitt livs kärlek"! Men jag sa inte att jag hade sett det.

Söndag em kom och vi sa farväl. Han ringde dock, bara nån halvtimme efter att han hade åkt. Frågade om jag var ledsen...lät sådär förstående och empatisk, men sen kom det - "jag tror inte alls att det praktiska är anledningen till att du gjorde slut - har du träffat någon annan?" 

Jag vidhöll att det var det visst det! För egentligen var det ju sant. Hade han visat intresse för hästarna, för att hjälpa till, varit social mot mina vänner och min familj, tagit lite ansvar och försökt passa in i mitt liv så hade jag inte valt bort honom. Då kanske jag faktiskt hade älskat honom! 

Han gav sig inte. Och då fick han det - döm inte mig efter hur du är! Jag har sett messen mellan dig och B. 

"Så det är det som är anledningen" Nix. Anledningen är precis den jag gav dig...men jag blev naturligtvis ännu mer övertygad om att jag fattat rätt beslut efter att ha läst dom där messen.

Dagarna gick och vi höll kontakt på telefon. Jag försökte hålla det på en nivå där det var tydligt att jag fortfarande stod fast vid mitt beslut. Men det är inte lätt med J. Han börjar med att vara förstående och sen börjar han använda gulliga och kärleksfulla ord igen...säger alla dom rätta sakerna...får mig att prata på som om vi är tillsammans igen, eller iaf är på väg att bli det. Det är han otroligt skicklig på!

Fortsättning följer...

Kommentarer

Postat av: Mariana

Publicerad 2014-05-05 23:15:56

Samma gamla J...först förstående när man talar om för honom att man inte vill fortsätta. Sen kommer anklagelserna via sms.
När man därefter fäller honom och avslöjar honom, kommer smicker och annat gulligt snack.

Svar: Det är ju så. Men det tar lite tid att se mönstret...och ytterligare tid att inse när och hur han halar in en igen.
thefascinatingmonster.blogg.se

Postat av: Mariana

Publicerad 2014-05-05 23:29:17

Ja, det tar tid, och det kan även ta mycket lång tid.
Jag är så lättad att du har varit så uppmärksam som du har varit och att du avslutade det i tid. Inte alla som orkar eller klarar det.
Kram

Svar: Mm...men så fick jag ju hjälp av, inte mindre än två, smarta (eller...en smart och en...ja, jag vet inte längre) tjejer med dom sista pusselbitarna! <3
thefascinatingmonster.blogg.se

Postat av: Mariana

Publicerad 2014-05-05 23:50:00

Jag tror att man i sista slutänden ser vem som är vem, när man får har hela bilden klar för sig.
Jag tror du vet vad jag menar. ;)

Svar: Jag vet vad du menar.

Jag vet också att det är synd att han fortfarande lyckas göra det han går så helhjärtat in för - sprida kaos, tvivel och vända folk emot varandra. Om det är något man kan lita på när man har med honom att göra så är det just det. Han har en plan med allt har gör.

Men i slutänden så är vi vuxna människor med tillräckligt mycket fakta för att fatta våra egna beslut...och det är inte alla som fattar beslut för sitt eget bästa.
thefascinatingmonster.blogg.se

Postat av: Klarsynt

Publicerad 2014-05-06 12:39:34

Varningsklockor plingade till titt som tätt.. jag lyssnade, lät ljudet passera, men tonerna lagrades inombords... vilka var till stor hjälp när jag fattade mitt beslut och följa min intuition. Fick också upplysningar från en nära anhörig, utan hans vetskap, som också var till stor hjälp .

Sex... ja det var ett kapitel för sig.. är jag i en relation med en man så är det HAN jag vill ha sex med.. P tyckte det var ok om jag ville vara med andra, ett uttalande som gjorde mig arg och han fick en verbal smocka... ett tydligt bevis på hans egen filosofi och livsstil.

Även om man bor några timmars resväg från varandra så brukar ju detta inte vara något större hinder för att fördjupa relationen, men ack vad svåråtkomlig P var och det var näst intill omöjligt att planera hur, när och var vi skulle träffas....situationen började bli ohållbar och min inre röst började prata förstånd med mig...

Svar: J var nog mer den svartsjuka typen, men inget överdrivet...men vi kom ju aldrig så långt att vi bodde ihop. Och därmed blev inget så extremt som det varit för t.ex B & C. Eftersom jag hade mitt eget boende, stod min familj nära och inte direkt var den som brydde mig om vi blev sams eller inte fick han aldrig riktigt möjligheten att ha full kontroll. Tror svartsjukan hade eskalerat om jag t.ex hade släppt allt jag hade och flyttat till honom...
thefascinatingmonster.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela