thefascinatingmonster.blogg.se

Vi pratade, B och jag. Jag började med att förklara att jag hade sett en hel del dåliga sidor hos J, men att jag inte fick någon riktig ordning på varför han var så motsägelsefull.

Att han inte var den trogna typen, det hade jag ju räknat ut för längesedan. Men varför var han då så intresserad av att få mig att bli hans fru?

Varför ville han ha barn med mig när han inte tog ansvar för det han redan har?

Vad hade C för avsikter, egentligen?

Det var massor med frågor och hon svarade så gott hon kunde.

Ganska snart frågade jag henne; "Du som också är självständig, upptagen och har egna hästar - hur i helvete orkar du med honom? Han är ju för fan lat!"

Hon förklarade att dom inte var ett par. Att han kom dit ibland och dom hade sex. Att han även hjälpte henne på gården då och då. Det sistnämnda tyckte jag lät som ett skämt. Den karln är ju totalt oduglig när det kommer till kroppsarbete.

B berättade att hon misstänkte att han har en antisocial störning - till den kategorin räknas dom vi kallar för psykopater. Hon sa att hon naturligtvis inte var någon psykiater, men att det var vad hon trodde.

Hon beskrev honom, stundtals som ett monster som gapade och skrek, fick vredesutbrott, var mycket verbalt elak och som slog sönder saker när han var upprörd.

Elakheten hade jag ju sett så det var ingen nyhet. Och resten...ja, jag tvivlade inte på henne. Däremot tänkte jag att det kanske handlade om hur man hanterar honom. Skulle han verkligen våga uppföra sig så mot mig? Inte som det var nu, det var jag ganska övertygad om. Men jag tänkte också på känslan jag hade...att det skulle vara farligt för mig om han "hade mig fast"...t.ex med ett gemensamt barn eller boende.

Jag frågade när han senast hade "sovit" hos henne. "Onsdag." Dvs två dagar tidigare och dagen innan han konfronterade mig om mitt umgänge med E.

Intressant, svarade jag. Mycket intressant. Det här var esset jag hade letat efter!

B var lite chockad. "Stör inte det dig att få veta att han legat i min säng och skickat sms till dig om hur mycket han älskar dig?" Inte det minsta! Jag kände endast triumf. Han kunde anklaga mig för vad som helst - men nu hade jag bevis på att han var tio resor värre än mig!

Dessutom behövde jag inte ha ett dugg dåligt samvete när jag dumpade honom. För det skulle jag ju ändå göra - så småningom. Jag ville fortfarande ha dom bra bitarna ett tag till. Och det sa jag till henne. 

Hade han inte varit ett monster så hade det nästan varig synd om honom där. Vi delade upplevelser och jämförde vad han sagt till oss båda. Det var mycket som återanvändes. T.ex "Du är såå vacker. Du är såå skön. Jag älskar dig - på riktigt. Bli min fru."

B talade även om att hon försökt bryta med honom - många gånger, men att han är en mästare på att manipulera och nästla sig tillbaks in. Ah...det förklarade ju en del. Jag hade börjat känna det, men förstod inte riktigt hur det gick till...

Innan vi la på tog hon åter upp det med att hon ansåg att han hade psykopatiska drag och att även om jag trodde att jag hade koll på läget så har man aldrig det med J.

Jag tackade för samtalet och la på. Återgick till festen och hade massor att grubbla över.

Vid tolvtiden kom J och hämtade mig och vi åkte hem till min gäststuga. Vi hade en fortsatt trevlig helg.

Vi hade fortsatt kontakt via mejl, B och jag, under dom kommande dagarna. Jag ställde frågor, bollade och resonerade. Undrade om det kunde vara så att hennes känslor för honom gjorde att bitterhet och hat fick henne att säga att han var störd. Hon sa att så var inte fallet. Att hon aldrig egentligen hade älskat J.

Hon berättade att hon och C också haft kontakt. Att C hade hjälp henne att lägga pusselbitar. Hon berättade om hur han behandlat C och hur han, trots alla andras engagemang och uppmaningar, fullständigt struntade i sin son och inte tog något som helst ansvar som far. Att C kanske hade pushat lite för hårt i dom där mejlen till mig, men att hon verkligen inte ville ha honom tillbaka och att hon faktiskt ville varna mig för honom.

Jag googlade lite om psykopati. Tyckte att mycket stämde. Men även om jag då läste om det förstod jag inte innebörden av begreppet. För det är svårt att ta till sig hur det skulle vara möjligt att inte känna empati och, framförallt, hur det påverkar en människas uppförande. För det är faktiskt människans begränsning - att ha medkänsla. 

Titta bara på Hitler. Han anses ha varit psykopat. Och det förklarar hur han kunde göra som han gjorde. På ett sätt antar jag att det är ett handikapp att ha empati. Men ett handikapp jag är glad att jag och de flesta andra har!

B hade naturligtvis frågor till mig med. Nu kunde vi jämföra anteckningar. Se vad han hade ljugit om...vilket var det mesta. 

Hon berättade dock att hon och J inte varit ett par det sista året eller så. Att dom träffats lite mer seriöst i perioder, men att dom också rykt ihop många gånger och att hon då försökte få ut honom ur sitt liv. Men han är ju en mästare på att manipulera och lyckades gång på gång nästla sig in igen.

Han slog alltid till med full kraft när hon var svag. 

Hon har egen gård med hästar och jobbar med ungdomar som har missbruksproblem och har kommit snett i livet. 

Hon har själv tagit sig ur tungt missbruk och det är nu 12 år sedan hon la det livet bakom sig. 

Vem är bättre lämpad att jobba med sådant än en som har upplevt helvetet själv? Som vet hur det fungerar...som kan se tillbaka på förnekelsen och på den smärta det orsakat hennes nära och kära...som vet att det finns ingen räddning för en missbrukare innan han/hon bryter ihop totalt och inser och erkänner vem som äger problemet. Som vet att "man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka - om den inte själv vill".

Hennes s.k placeringar bor hos henne för att lära sig hur man lever ett ansvarsfullt och socialt liv. För att rehabiliteras och få uppleva samhörighet och omtanke.

Så när det var mycket med hästarna, gården och placeringarna...då passade J på att komma med "Lilla gumman. Du sliter så. Du är helt färdig. Jag ska hjälpa dig" och så var leken igång igen. 

Så sent som i slutet av oktober, när hon verkligen gick på knäna (och han trodde att det var kört med mig eftersom jag ville att jag skulle få tillbaka mina känslor för E) föreslog han att dom skulle gifta sig. Att han skulle bo på gården med henne och "hjälpa" henne. Hon började vackla. 

Hon berättade för mig att trots att hon, och alla andra i hennes närhet, visste att det var något allvarligt fel på J så började hon kapitulera. 

Kanske var det såhär resten av hennes liv skulle se ut? Kanske förtjänade hon inte bättre än denna man. En man hon aldrig kunde lita på...som hade kvinnor till höger och vänster...som skrek, gapade, hotade och slog sönder saker när något inte passade...som var extremt verbalt elak till och från...som kunde försvinna i timmar eller dagar, beroende på hur mycket han ville straffa henne...som ofta struntade i att äta maten hon lagat...som anklagade henne för att vara otrogen och som älskade att kalla henne "jävla knarkarhora" när hon konfronterade honom och allt hans bullshit - allt detta inför placeringarna. Ungdomarna som skulle återanpassas till samhället.

Han kände att hon övervägde hans förslag och gick på hårdare med sitt prat om "På riktigt. Jag skulle offra allt för dig." etc etc.

Därför hade det varit ett smärtsamt slag i ansiktet när C upplyste henne, i slutet av november...dagarna efter att jag sett J lämna hennes hus, att han nu var i ett förhållande med mig.

Så nu hade vi en gemensam fiende och vi bildade en allians.

Hon var lite fascinerad av mitt lugn i hela situationen. Jag förklarade att jag inte var korkad. Att det faktiskt var sant, det jag skrivit till C...att jag inte var blåögd och att det inte bara var J's charm som hållit mig kvar hos honom utan även min lilla "störning" - att jag ville vara den som var rädd att bli lämnad. 

Att jag ville vara med någon som var troligare att såra mig än tvärtom...och att det faktiskt blivit ett antiklimax för mig med J eftersom jag aldrig kommit att känna så mycket för honom att han kunde såra mig eller göra mig rädd att förlora honom. Men också att jag ersatt alla dom starka känslorna med en fascination av hur han fungerade. Att det gav mig en kick att ta reda på hur rätt jag hade. 

Jag började bolla med henne om huruvida många av hans "sjuka" sidor hade att göra med alla lögner som flera kvinnor samtidigt medförde. Att han har ett otroligt bekräftelsebehov, det visste vi båda två. Han vill ständigt höra fina ord, att man saknar honom, ha närhet. 

Jag skrev som såhär till henne: " Du kanske är som jag? Du kanske både vill och inte vill ha J? Du och jag är båda upptagna kvinnor och har inte tid att ha honom hängandes i kjolen hela tiden. Kan vi inte dela på honom? Öppna kort - åt båda håll. När jag inte har tid att ha honom hos mig kan han vara hos dig och tvärtom. Och han slipper ljuga."

Då ringde hon mig. Skrattade och tyckte jag var störtskön. Sa att det var faktiskt en jättebra idé och att hon trodde att det skulle passa både henne och mig utmärkt. "Tyvärr är J dödligt svartsjuk och han skulle aldrig klara av ett sådant upplägg. Det är bara han som får göra så - inte hans kvinna/kvinnor."

Jahapp. Där gick den planen i stöpet.

Då var det väl bara att inse att det var dags för mig att avsluta det med J. Jag hade ju tagit reda på allt jag behövde veta. Hans lathet och opålitlighet gjorde ju att jag aldrig skulle kunna leva med honom. Nu hade jag ju även fått bekräftat att hans andra dåliga egenskaper som t.ex brist på empati för andra människor knappast var något man skulle kunna ändra på. 

Jag berättade det för B. Allt negativt jag såg hos honom...men att jag ändå hade fortsatt träffa honom eftersom han samtidigt var så fantastiskt bra på att få en att känna sig vacker, kvinnlig och speciell. 

Att det faktiskt inte spelade någon roll att han sa samma sak till andra. Antar att vara med honom är lite som att titta på en romantisk film - man vet att det är skådespeleri...att det inte är på riktigt och att karaktärerna är skapade för att få tittaren att känna starka känslor. Ändå blir man påverkad. Man tillåter sig att ryckas med. Man blir "kär i" eller "tänd på" eller" arg på" huvudrollsinnehavaren. Och det är okej - man vet att det inte är på riktigt. Men det betyder inte att man inte njuter av det. 

Man vet också att man sen måste stänga av tv:n och gå tillbaka till att uppskatta det verkliga livet.

Något jag upprepade gånger pratade med B om var just J's brist på medkänsla och lojalitet. Och hon höll med. Kom, gång på gång, in på antisocial störning/psykopati.

Jag berättade om något som faktiskt hade berört mig när det gällde honom - och inte på ett bra sätt.

När han och jag var tillsammans...runt jul någonstans...föreslog jag att han skulle fråga sin vän A om han skulle hjälpa henne att få hem en hästtransport som stod nere i mina trakter, som hon inte fått betalt för och som hon därmed skulle ta tillbaks. 

Jag tänkte som så att han åkte ju ändå till mig varje helg och om hon behövde ha hem transporten så kanske hon kunde ge honom bensinpengar om han tog med den på vägen hem. Hon slapp köra hela vägen ner för att hämta den och han fick en del av resan betald. 

Jag la fram förslaget för honom. Jag blev helt chockad av svaret. Helt kallt och utan tvekan svarade han: "Varför skulle jag göra det för henne, gratis?" 

Eh...jag tror säkert att hon skulle bidra med bensinpengar. Det vore väl bra? Det kostar ju dig en hel del att köra till mig varje helg.

"Jag är väl inte intresserad av att köra i 80 km/h hela vägen hem för att hon ska få hem sin transport! Och är hon så dum så hon har lämnat den där utan att ha fått betalt först så är väl det inte mina problem?"

Hörde jag rätt? Det här var en av hans äldsta vänner! 

När jag nu berättade detta höll B med mig. Det var inte klokt! Hon berättade även att A har ställt upp åtskilliga gånger för J. Låtit honom bo där när han blivit utkastad av eller stuckit från flickvänner. Ibland hade han bott där länge och hon hade sett till att han fått mat när han inte hade några pengar. 

Nu började jag få riktigt dåliga vibbar. Det här var inte bara en lat och självupptagen människa. Det här var omänskligt. En helt iskall och känslolös person.

Ingen mening med att dra ut på det längre. Jag hade lagt mitt pussel och, psykopat eller inte, det här var inte en man jag ville/kunde leva med. 

Jag visste ju dock hur bra han var på att spela ångerfull och säga alla dom rätta sakerna. Hur bra han var på att få en att tro...eller i alla fall vilja tro...att han skulle bättra sig. Hur han så ofta sa att jag var en fin och god människa och att jag var bra för honom - att jag gjorde honom till en bättre man. Det var skitsnack. Det visste jag...men nu ville jag ha något att kasta i ansiktet på honom - hårt. Och när "sweet talk" inte hjälpte skulle han anklaga mig...det var jag säker på.

Det räckte inte för mig att jag nu visste att han spelat dubbelt. Jag behövde kunna ge honom bevis - inte bara lama ord som "det spelar ingen roll vad du säger - jag vet att du ljuger". Jag ville ha med mig B. Jag ville sätta dit honom!

Hon var tveksam till att bli mer inblandad och jag förstod henne. Jag sa att jag inte skulle försöka övertala henne, men att jag hoppades att hon skulle hjälpa mig.

Jag berättade att jag nu hade bestämt för att åka upp till honom i helgen. Alla-hjärtans-dag-helgen.

Att jag skulle hitta något sätt att få honom att fatta att han inte kunde prata sig ur det här. Att jag fick bluffa på något sätt för att få honom att tro att jag hade bevis utan att avslöja att det kommit från henne.

Hon berättade att han ville komma ut till henne och "snacka". Att hon inte kunde tänka sig att han hade något nytt att säga...men att hon någonstans hade ett litet, litet hopp om att han ville komma dit för att berätta sanningen. Berätta att han var tillsammans med mig igen och att jag var hans livs kärlek. Att han kanske för en gångs skull skulle vara ärlig och stå för sitt beslut. 

Det var nämligen så att hon och J hade haft en överenskommelse de senaste månaderna...sedan han och jag blev ett officiellt par. En överenskommelse som gick ut på att dom träffades och hade sex, när det passade. Ingen fick veta (B hade själv träffat en annan man under ett par månader...en bra man som behandlade henne väl...men som hon inte var fysiskt attraherad av), officiellt var han bara hos henne som en vän och hjälpte till på gården ibland. Och ingen av dom skulle "tjalla" på den andre. Men framförallt så skulle det inte pratas känslor och framtid dom emellan.

Nu var det ju just det J hade börjat göra - igen. Och därmed började B bli arg. 

Jag sa att hans ansträngningar förmodligen berodde på att jag brutit med honom för att sen komma tillbaka. Att jag kanske kunde försvara hans uppförande liitegrann här. Att jag förstod om han ville ha en plan b. Kanske inte så classy, men många människor fungerar så...det kunde jag nog ha lite förståelse för. Men...om man la ihop alla andra pusselbitar så pekade det nog ändå mer på att han var psykopat än bara en osäker och rädd kille.

Så jag bestämde mig för att göra en sista kraftansträngning. Jag ville se om han verkligen kunde känna något...om han kunde tala sanning någon enda gång och om inte så skulle han iaf inte kunna skylla på mig.

Fortsättning följer...