thefascinatingmonster.blogg.se

Jag gick "all in"! Jag pratade framtid, barn, giftermål. Allt det han så länge jobbat på att få mig att prata om. Jag talade om för honom hur mycket jag älskade honom...hur vackra barn vi skulle få...hur vi skulle bo.

Han blev lite osäker. Frågade om jag verkligen menade det. Om det var på riktigt nu - han och jag. Och jag svarade att självklart var det det. Jag är en bra skådespelerska. 

Helgen kom och jag åkte upp till honom, med hunden. Min familj var lite orolig eftersom jag berättat för dom hur det låg till...men jag lovade dom att jag inte skulle konfrontera honom där uppe. Jag skulle spela med och faktiskt ha en trevlig helg.

För än så länge var han ju jättemysig när det bara var vi två. Och när inte alla mina vardagliga "måsten" fanns med i bilden hade vi väldigt roligt ihop.

Något som är väldigt viktigt i hela den här berättelsen är att jag aldrig mörkat hans uppförande för familj och vänner. Jag berättade, för människor i min närhet, om hans barnsliga uppförande. Hur han kunde slänga på luren när han blev sur och sen inte svara på ett dygn...att han t.o.m åkt hela vägen hem till Södertälje en gång för att jag tyckte att han uppförde sig som en idiot...att jag fått reda på att han strulat med B...att han inte tog sitt ansvar som far...att han var lat och inte brydde sig om sina vänner. 

Det fanns bara några enstaka gånger då jag...kanske inte ursäktat men...försökt hitta en anledning till hans uppförande. Typ "Kanske har han dåligt självförtroende/är blyg"? Men dom gångerna var lätträknade. För det mesta berättade jag och sa att han var en idiot och att han fick skylla sig själv när jag sen dumpade honom.

Anledningen till att jag åkte upp var att jag ville hämta dom kläder jag hade där, som jag tyckte om. Sen skadade det ju inte att ge honom extra mycket att vilja ha. Han hade fortfarande inte avblåst sitt "snack" med B och om vi nu skulle ge honom en chans att säga sanningen...om det bara handlade om att välja vilken kvinna han ville ha...så skulle han inte kunna skylla på att han var osäker på hur jag kände och vad jag ville! Jag blev plötsligt lite rädd att han faktiskt skulle bevisa sig... Men B var bombsäker på att det inte skulle hända. Okej...

Så fredagen kom och jag åkte upp. Han hade köpt blommor och choklad - det var ju Alla Hjärtans Dag.

Och vi hade verkligen en underbar helg. Vi lyssnade på musik, pratade, var och handlade, han lagade mat åt mig (det händer inte ofta...han kan ju bara laga tre olika rätter och vill dessutom att andra ska laga mat åt honom), vi tog promenader med hunden, njöt av att bara vara nära varandra men hade naturligtvis bra sex också.

Mitt på dagen, på söndagen, tog jag hunden och gick en längre runda - utan honom. Jag passade på att ringa B och kolla läget. Hon var nu riktigt förbannad på honom! Han messade med henne trots att jag var där och "öste" kärlek över honom.

Under tiden vi pratade skickade han först ett sms till mig. Nåt i stil med "Du är mitt livs kärlek - på riktigt".

Och sen skickade han till henne: "Hej, gumman. Ska jag komma till dig ikväll? Puss"

Och det var droppen som fick bägaren att rinna över. Hon bestämde sig för att han skulle sättas dit och att hon skulle stå öppet på min sida. Yes!

Eftermiddagen kom och det var dags för mig att dra mig hemåt. Jag plockade diskret med mig dom kläder jag inte ville bli av med...men lämnade kvar lite underkläder som jag inte var så noga med. 

På vägen hem messade han en del. Undrade om jag lämnat blommorna med flit. Det hade jag inte. Jag hade bara inte haft en tanke på att ta med dom.

Sen började han förbereda sig/mig på att han skulle till B på kvällen. Det vill säga han klagade över hur ont han hade i ryggen. Att han skulle ta en varm dusch och vila lite.

Jag visste vad som skulle komma sen. Jag hade hört det så många gånger när klockan började närma sig nio - "Har sån värk i rygg å höft. Inge kul. Ska ta starka värkisar och gå å lägga mig tidigt. Får se om jag piggnar till lite senare annars ringer jag imorrn när jag har vaknat."

B skickade ett sms: "Han vill komma hit ikväll. Va fan ska jag göra?"

Låt honom komma, sa jag.

"Ja...ja, det ska han få göra. Kanske...kanske kommer han för att berätta att han vill vara med dig... Men känner jag honom rätt så kommer han inte att säga som det är. Men han ska få komma - och säger han inget ska jag fan knulla skiten ur honom, en sista gång!"

Klart att du ska! Lycka till - vi hörs sen.

Ja...hur gick det? Ungefär som förväntat.

B ringde mig klockan ett på natten - vansinnig. "Den jävla idioten kommer hit...har ingenting nytt att säga...och sen kan han inte ena prestera - så jag skickade ut honom!"

Hon berättade dock att hon inte hade konfronterat honom med vad vi visste. Han kunde bli väldigt hotfull och aggressiv och hon ville, helt enkelt, inte vara själv med honom på sin gård långt ute i skogen när bombnedslaget kom.

Hon väntade till han borde kört nästan hela vägen (ca 10 mil) hem innan hon skickade ett sms: "Bara så du vet så har Annika kontaktat mig..."

Panik när han desperat försökte få henne att tala om vad jag frågat och vad hon svarat. "Din jävla idiot! Fattar du inte det?!"

Han skickade ett sms till mig: "Vaken?"

Jag svarade inte. Jag pratade ju med B i telefon. Fast officiellt låg jag och sov.

På morgonen skickade han sms igen:

Till slut ringde jag honom. Han ägnade en kvart åt att lova, dyrt och heligt, att han inte ens varit där. Till slut ändrade han sig och erkände att han hade åkt ut till B...men att han hade talat om för henne att han älskade mig och att det måste vara därför hon nu drog dom här lögnerna för mig. För att hon var arg för att han valt mig.

Det var läskigt hur bra han ljög! Jag hade pratat med B...hört henne beskriva vad som sagts mellan dom...sett sms-konversation mellan dom - och ändå var det nästan så jag började tro honom. Att hon kanske inte talade sanning för mig...? Men, nej! Det var ju jag som kontaktat henne! Och jag hade ju alla dom andra pusselbitarna - dom som lett till detta.

Så jag talade om för honom att jag VISSTE att han varit där, att han inte hade sagt någonting om mig, att dom hade så dåligt sex så hon slutligen kastade ut honom - sedan la jag på.

Han messade:

Hade honom blockad i telefonen och tog bort honom som vän på fb, men där blockade jag honom inte. Ville se hur det skulle utveckla sig.

Han spenderade två dagar åt att försöka få oss båda tillbaka. Använde samma ord, löften och låtar för att "bedyra sin kärlek".

Till slut tröttnade jag:

Först blev han arg, bitter och anklagande...sen gav han upp med mig. Han bad om förlåtelse men sa att han förstod att han hade förstört det och att ingenting kunde ändra på det.

Istället ställde han till med ett helvete för B! Han åkte ut till henne, trots att hon sa att han inte fick komma, och skrek och hotade henne. Skrämde livet ur henne. Anklagade henne - det var hennes fel att han hade förlorat mig!

En kväll när hon uttryckligen sa till honom "J, du skrämmer skiten ur mig! Jag vill att du åker härifrån!"...slutade det med att han ändå hade sex med henne. Efteråt somnade han och sov som ett barn...medan hon inte fick en blund på hela natten.

I samma veva valde jag att skicka meddelande till C:

Det tog slut på söndag kväll. Då kom han ut till henne - helt knäckt. Han grät och grät. Denna stora, tatuerade, tuffa karl satt i hennes kök och hulkade med tårarna rinnande och sa att han inte ville leva längre.

Detta var något nytt för B. Han hade aldrig gråtit och mått dåligt på det sättet innan! 

När jag talade med B på måndag förmiddag hade hon skickat iväg honom och sagt åt honom att se till att bli inskriven på psykakuten. 

Han hade berättat att han var sexmissbrukare och att han nu insåg att han behövde hjälp. B var lite skeptisk...men sa att det kunde faktiskt ligga något i det. "Att vara aktiv i beroendesjukdom innebär att man ofta uppför sig som en psykopat."

Jag var tveksam...men kanske hade hon rätt. I vilket fall som helst så kostade det inte mig någonting att ge honom "rimligt tvivel". 

Jag hade ju fortfarande mig åsikt om att han var lat...och han var dessutom rädd för hästar...han skulle ändå aldrig bli någon jag kunde leva med. Men, visst...kunde han bli frisk så kunde vi ju vara vänner i framtiden. Då kunde jag ändå prata med honom ibland, vi kunde dra våra sjuka skämt och dela bra musik. 

Så jag fanns där. Jag pushade inte utan höll mig undan i början. Efter några dagar hördes vi på telefon. Han var då fortfarande på psyket.

Han lät lite nedstämd och skakad. Pratade om mörker och sorg och att han skulle vinna över det här. Men han kunde lika gärna kvittra på som vanligt. Skämta och idiotförklara folk. Jag var fortfarande skeptisk...men som sagt - det fanns ju inget som stod på spel så han kunde ju få lite förtroende. 

För om det skulle handla om sexmissbruk så skulle han ändå hålla sig borta från sex och relationer ett par år så det skulle inte hjälpa honom och mig. Dessutom tror inte jag att lathet går att bota...

Dagarna gick och känslorna hann ikapp mig. För första gången var jag faktiskt illa berörd. Om det var sant, allt det han nu berättade, då spelade det ingen roll att jag varit den han visade upp sig med...det handlade ändå inte om något annat än sex. 

Det var inte ens det att jag var en svårknäckt nöt...en värdig motståndare. Han valde att ha mig som sin officiella flickvän för att jag var snyggast av dom han låg med? Eller? 

Jag tappade fotfästet för ett tag. Vacklade i min övertygelse om vad han var och började leta efter människan som kanske fanns där inne. Och fanns det något mänskligt där så är det klart att jag önskade att jag, iaf på något...skruvat...sätt, var lite speciell för honom... Jag skakade av mig dom tankarna. Jag hade fortfarande inte fällt en enda tår över hur han hade behandlat mig - och jag bestämde mig för att det tänkte jag inte göra heller! Så det har jag fortfarande inte gjort. Dessutom var ju det faktum att jag tyckte att han var snygg en stor anledning till att jag var tillsammans med honom också...

Han skrevs ut efter fem dagar. Blev sjukskriven och satt hemma i lägenheten istället. Hade abstinens - ångest, frossa, kallsvettningar, huvudvärk, illamående och ständig rastlöshet. Hmm...

Vi pratades vid några gånger om dagen. Ena stunden mådde han piss och var jättelåg, nästa skrattade han och skojade...för att sedan vara lugn och insiktsfull och tala om hur han skulle förändra sitt liv och hitta sig själv.

Jag har aldrig haft med en missbrukare, som brutit ihop och kommit till insikt, att göra tidigare. Jag vet inte hur dom borde uppföra sig, må och resonera. Men någonstans så luktade det skitsnack. Men, för all del...det kanske bara handlade om att jag var så van att höra en massa fina ord och tomma löften från honom. Jag uppmuntrade och berömde honom...men var också väldigt noga med att poängtera att alla hans tidigare lögner hade gjort så ingen hade något förtroende för honom längre. 

Att det skulle bli oerhört frustrerande för honom när han äntligen var ärlig och gjorde rätt och vi ändå inte skulle tro honom. Han skulle behöva bevisa sig, om och om igen, under en låång tid framöver.

Vi hade inte längre så mycket att prata om. Sexanspelningar och känslor var ju det som tog upp ca 70% av våra konversationer tidigare. När det då kommer fram att den ene missbrukar just dom två sakerna så blir det plötsligt tabu.

Men visst...lite knäppa skämt kunde vi fortfarande skratta åt. Det är väl egentligen en av ytterst få saker jag saknar med honom. Jag menar...hur många kan skratta, när han sagt något extra galet och jag säger "Du e såå störd...och nu har du papper på det också!"

I övrigt var det dock mest prat om "väder och vind"...och så hans förbannade gnäll över arbetskamrater (t.ex "Samordnaren här på jobbet...tja, hon e ju snäll å så, men hon e verkligen inte smart. E inge bra på sitt jobb."), medtrafikanter ("Inavlade turkjävlar!") för att inte tala om hans rygg och höft ("Det e såå synd om mig!") och så dumförklarade han sina vänner förstås. För det är faktiskt som så...trots en skämtsam ton när han säger det...han anser på fullt allvar att han är "bästa killen"!

Jag hade överseende med hans attityd ett tag...sedan började jag tjata. "Du får börja ta hand om dig. Se till att äta ordentligt. Om du börjar styrketräna så kanske du slipper ha så ont i ryggen?! Borde inte du dra ner på rökningen till iaf ett paket om dagen ist för två? Ut och rör på dig - en promenad har ingen dött av!"

Men det hjälpte ju inte vad jag än sa. Han höll med mig. På vissa punkter lät han nästan som han övervägde det...men ingenting hände.

Efter ett par veckor bestämde vi att det var dags att bryta kontakten. Han hade ju B som stöd och nu var det upp till honom att ta tag i sina problem. Han hade sökt till ett behandlingscenter och väntade nu på att få komma dit och börja samtal/terapi.

Jag önskade honom lycka till och han skickade ett sista sms. 

Fortsättning följer...för, trots att jag trodde det då...så var det inte över än.