thefascinatingmonster.blogg.se

Jag jobbar och sliter. Det är hårt arbete att göra det jag gör, ha egna hästar utöver jobbet och dessutom ha en egen liten gård som behöver skötas och hållas efter.

Och sen är det ju ansvaret för att kunderna får den service som förväntas och uppå det - pappersarbete.

Det är ytterst sällan jag är helt ledig och jag kan knappt minnas när jag åkte iväg någonstans på, det som andra klassar som semester, dvs en sol- eller skidresa. Min årliga semester utgörs numera av 4 dagar på Sweden Rock Festival...

Visst finns det saker som är tråkiga att göra och precis som alla andra så har jag dagar då jag inte känner för att "åka till jobbet". Men på det stora hela trivs jag med min tillvaro och många av mina "måsten" tycker jag är roliga.

Jag blir lätt rastlös och kan få lite ångest om jag har ägnat en hel helg åt att göra ingenting. Detta trots att jag vet att man behöver vila upp sig ibland och måste unna sig att ta det lugnt mellan varven.

Om jag har ägnat en hel dag åt att såga ved, måla, stängsla eller gå runt hagarna med trimmern och varenda muskel i kroppen värker så är det ändå en skön känsla. Jag har gjort någonting vettigt, något jag kan vara nöjd med och då är det värt tröttheten som det medför.

Att ställa upp och hjälpa någon annan är också något jag finner givande. Till och med när jag vet att den personen inte kommer att ha möjlighet att hjälpa mig på samma sätt tillbaka. Glädjen och tacksamheten är belöning nog.

Därmed har jag väldigt svårt att respektera lata, själviska och oansvariga människor. Oavsett om det handlar om en vän eller partner så vill jag kunna säga "Jag är stolt över att ha dig i mitt liv".

Jag har bra kontakt med min familj. Min bror bor i Stockholm och även om vi, normalt sett, inte ses så ofta hörs vi på telefon och vi är måna om varandra.

Mina föräldrar har en egen gård och egna hästar och jag har även mina hästar där, för det mesta. Pappa och jag hjälps åt med skötsel och träning av travhästarna. Och det är inte bara för att det är praktiskt. Vi har roligt ihop och jag umgås gärna med mina föräldrar.

Jag är den jag är och står för vad jag tycker. Antingen tycker folk om mig eller så gör dom inte det...och gör dom inte det så är det ganska troligt att jag inte tycker om dom heller för man "klickar" inte med alla och "lika barn leka bäst"

Däremot kan jag absolut uppföra mig och vara trevlig även mot folk jag inte tycker om. Det kallas inte att vara falsk - det kallas att vara smidig och anpassningsbar.

Jag har moral...men inte som Moder Theresa. Även om detta aldrig har hänt skulle jag, t.ex, kunna ha ett förhållande med en gift man då jag anser att den yttersta skulden ligger på honom...och kan han tänka sig att göra så mot sin fru spelar det ingen roll om jag säger nej - då hittar han någon annan. Men jag skulle inte få för mig att inleda något med en väns man och skulle han komma med förslaget till mig skulle jag definitivt upplysa min vännina om det!

Principer däremot - det har jag. 

Framförallt handlar det om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Om jag inte är ärlig mot någon så har jag ingen rätt att ta illa upp om den personen också ljuger för mig. Uppför jag mig illa får jag räkna med att bli bemött på samma sätt.

Detta innebär ju naturligtvis också att jag förväntar mig att bli väl behandlad av dom jag behandlar väl...även om jag är luttrad nog att veta att det inte alltid är en självklarhet för alla.

Jag ger chanser. Alla kan göra misstag, människor har begränsningar och "handikapp" som kommer av vad dom har upplevt och gått igenom under livet och hur dom har blivit uppfostrade. Jag har överseende med det.

Att jag ger någon, som andra anser inte förtjänar det, en andra eller tredje chans beror inte bara på att jag är storsint och absolut inte på att jag är naiv. Det beror på vad jag kan få ut om den personen faktiskt tar sin chans på allvar.

Säg att en vän eller partner har gjort någonting korkat och svekfullt...ångrar detta och ber om en till chans. Jag väljer att förlåta och försöka igen. OM denna händelse nu var en läxa och ledde till insikt och förändring så gör det mig lycklig. Då har vi tagit oss igenom någonting svårt och är båda tacksamma över att vi fortfarande har varandra - min förmåga att ge en andra chans resulterade i att jag inte förlorade någon som betyder mycket för mig.

Är det däremot en person som, redan från början, inte haft mycket att tillföra så kan det förmodligen kvitta.

Jag blir sällan riktigt förbannad...men det händer att jag blir arg. En lögn, i sig, gör mig sällan speciellt arg. Mer fascinerad över hur den uttalas, varför och vad som händer när den avslöjas. Det jag däremot blir arg över är att personen som ljuger därmed idiotförklarar mig genom att tro att jag går på det och "inte har en aning".

Så med allt detta sagt kan jag sammanfatta det hela med:

I och med ämnet mitt skrivande handlar om så har jag även granskat mig själv ganska kritiskt. När jag läser ovanstående punkter är det nästan så jag undrar om jag själv har psykopatiska drag...men nej, det tror jag inte. Har även frågat vänner och familj och deras uttalanden lugnar mig.

Jag har nog dock en stark överlevnadsinstinkt...och tur är väl det.

Och en sak är säker - jag är bra på att visa min kärlek till dom som förtjänar den!