PÅ RIKTIGT
Egentligen skulle jag vilja börja slänga in lite fakta om psykopater nu, men jag gör inte det. Jag vill nämligen att dom av er som läser som inte har haft med en psykopat att göra ska få uppleva det som jag gjorde det...utan att ha den insikten.
Så berättelsen fortsätter...
Nu var det på riktigt - det var han och jag och det var officiellt. Det fanns ingen jag behövde ljuga för och det fanns inget att dölja. Och för mig var det en lättnad.
Vi träffades varje helg. För det mesta kom han ner till mig då jag har hästarna. Det är ett intresse jag delar med min far och vi har den grejen ihop, vi hjälps åt. Dessutom händer det att jag jobbar på helgerna.
Jag valde att hyra ut mitt hus , som ligger ca 6 mil från mina föräldrar, till min kompis D i början av oktober. Jag har dock en gäststuga som jag kunde disponera när J var nere.
D var den enda av mina vänner som J ansträngde sig för att lära känna. Med samma sorts humor, musiksmak och regelbunden kontakt blev dom bekväma i varandras sällskap. Och det var ju skönt för mig. I övrigt var han nämligen inte speciellt intresserad av att anstränga sig för att bli omtyckt. Han var inte otrevlig - han var bara totalt osocial.
Jag var lite förbryllad över detta eftersom det jag sett av honom hos A och på jobbet visade en rolig och utåtriktad person. Hrm...kanske var han, som han själv sa, blyg...
Nåväl...
Jag valde J för hur han fick mig att känna och för hur han kändes.
Han fick mig att känna mig vacker, liten, kvinnlig och oerhört speciell.
Han kändes kärleksfull, trygg och stark. Jag kände att om jag en dag skulle välja att avsluta vårat förhållande pga att det inte fungerade rent praktiskt så skulle det inte knäcka honom. Han skulle bli ledsen, men han skulle inte bli förkrossad.
Det sistnämnda var oerhört viktigt för mig. Som jag berättat tidigare avskyr jag att såra människor och det kan få mig att stanna i ett förhållande längre än jag borde bars för att det är så svårt att säga dom där orden som får någons värld att rasa samman...
Känslor har alltid styrt mig. För det mesta har det handlat om förälskelse och/eller äkta kärlek (för övrigt två, helt olika, saker). I detta fallet var jag ganska säker på att det handlade om det förstnämnda. Såhär i efterhand skulle jag tro att den fysiska attraktionen och hur vi såg ut tillsammans var en stor faktor.
Jag samlar alltid fakta...gör mentala anteckningar. Antar att det är någon sorts instinkt.
Genom musik han skickade till mig, sådant vi pratade om och saker han berättade så började jag bilda mig en uppfattning om hur han hade varit och kanske...oavsett vad han sa till mig...fortfarande var.
Jag var helt övertygad om att han inte hade varit någon svärmorsdröm. Absolut inte den trogna typen, tämligen oansvarig och lätt för rycka på axlarna och ge upp när saker blev jobbiga.
Och jag upplyste honom om att detta var vad jag trodde...på ett snyggt och smidigt sätt. Och det kändes som om han tyckte att det var lite skrämmande, men samtidigt en lättnad - jag dömde inte honom för tidigare misstag.
Jag sa, till och med, en kväll "jag tror du har en mörk sida...som jag borde vara rädd för". Då blev han lite chockad...och, tror jag, fascinerad. För jag såg honom i ögonen när jag sa det...och sedan la jag huvudet mot hans bröst och drog honom närmare. Jag anade något slags monster där inne - men jag tyckte om honom ändå.
Han sa ofta...både före och efter det uttalandet - "Du känner mig. Det är nästan läskigt hur väl du känner mig."
Jag insåg, mer och mer, det jag egentligen hela tiden vetat. Att jag aldrig skulle kunna leva resten av livet med denna mannen. I alla fall inte om han inte tog tag i sig själv och gjorde en del stora förändringar.
Det jag (än så länge) sett var att han var; lat, oansvarig, kom med många tomma löften, inte tog något ansvar för sitt barn, opålitlig, svartsjuk, lynnig och osocial. Inga bra egenskaper, någon av dom.
Det var alltid mest synd om honom, han var trött för att han "jobbade och slet" (han svarar i telefon, för helvete - hur jobbigt kan det vara?) och han hade ingen respekt för mitt yrke (hovslagare) och roade sig i början med att säga "Du kan väl inte vara trött, som har klappat hästar hela dagen!?".
Tredje gången han sa det flippade jag och röt; "Seriöst! Jag blir fan förbannad när du säger så! Det är brist på respekt för det arbete jag utför!"
Efter det kom det fjäskande "Lilla gumman... Du jobbar och sliter. Jag är så stolt över dig...jag menar det."
Det lät inte övertygande i mina öron...men jag lät det passera.
Han idiotförklarade sina arbetskamrater och refererade till medarbetarna som muppar. Om samordnaren brukade han säga "Alltså...inget ont om henne, men hon är inte speciellt smart och hon är ingen bra chef".
Medtrafikanterna ska vi inte tala om! Till slut orkade jag inte lyssna på hans svordomar om fruntimmer som inte borde ha körkort och inavelsturkar som borde "buntas ihop, slås ihjäl och slängas i diket!". Jag talade om för honom att om han skulle svära och gnälla över hur dåligt folk körde bil så fick han ringa någon annan! "Men, den här..." Nej, seriöst...håll käften - annars lägger jag på, sa jag.
Så jag började läxa upp honom. Jag talade om vad som var okej och vad som inte var okej.
Och det var inte okej att slänga på luren när vi pratade, för att han blev sur över nåt jag sa, och sen inte svara eller höra av sig förrän dagen efter. Och det fungerade. Han lärde sig, ganska snabbt, att det inte lönade sig. Jag kröp inte och jag försökte inte få oss att bli sams.
Jag tänkte att han var bortskämd. Att han var så van vid att kvinnorna var så förälskade i honom att han kunde uppföra sig hur som helst.
Nå, så var inte fallet här. Han hade mycket att bevisa för att få mig att tro att vi skulle kunna leva ihop. Fast det sa jag inte till honom. Jag är nämligen övertygad om att man aldrig kan ändra på vem man är för att någon annan vill det. Däremot kan man välja att ändra på sig själv, för någon annans skull.
Jag talade dock om att det var oerhört viktigt för mig att han kom över sin rädsla för hästar och att han engagerade sig i att lära sig mer på det området.
Så min uppfattning om honom vid detta laget var att han hade sina dåliga sidor, men att han kanske aldrig hade blivit tvungen att jobba på dom, att han på något sätt var ganska trasig och rädd...men att han hade en stark längtan efter att bli älskad och få älska. Att inte bli dömd för tidigare misstag.
Jag tyckte han var så otroligt vacker! Denne man, stor och stark, med en sargad själ, som skrev dikter till mig...kallade mig för sin "Sessa". Som ibland blev så känslosam när vi hade sex att han grät när jag såg in i hans intensiva ögon...som sa att "Dig älskar jag - på riktigt", "Dig vill jag vara med, resten av livet - på riktigt" och "Jag skulle offra allt för dig - jag skulle dö för dig!".
Med facit i hand kan man tycka att jag var blåögd...men jag känner mig inte dum. Har man aldrig träffat ett monster tidigare så kan man inte förstå att det finns personer, som ser ut precis som människor, som verkligen inte kan känna empati. Och även om man har hört talas om dom så är det nästan omöjligt att förstå innebörden. Hur det påverkar ALLT en sådan person gör. Särskilt inte när denna person är så bra på att uttrycka känslor och få en att känna sig uppskattad, älskad och speciell.
Fortsättning följer...
