thefascinatingmonster.blogg.se

Här kommer jag att berätta om mötet med en psykopat. Hur allt gick till, hur det kändes och hur det slutade.

Någonting jag tänkt på idag...

Publicerad 2014-05-29 00:03:09 i Allmänt,


Tänker ju massor...på allt...hela tiden. Men just idag har jag funderat på psykopatens barndom. Läste en del om olika åsikter om hur psykopati uppstår. 

De flesta anser att det handlar om miljön i den tidiga barndomen. Vissa menar att en det beror på hjärnskada. Eller både och...eller i vissa fall det ena eller det andra. Skit samma. Kanske kan dom fastslå det helt i framtiden, kanske förblir det teorier och spekulationer.

Men om jag tänker på första alternativet... Det är fruktansvärt sorgligt. Att ett barn ska födas och tillbringa sin första tid i livet i ett så dysfunktionellt hem att det blir skadat för resten av livet...och ännu värre...att det fortsätter att driva den onda cirkeln. För ett barn, vars förälder/föräldrar behandlar det på ett sådant sätt att det blir en fullfjädrad psykopat, kommer med största sannolikhet att utsätta sitt eget barn för samma traumatiserande uppväxt...osv osv.

Missuppfatta mig rätt - jag tycker inte synd om J, som han är idag. Jag är inte arg, ledsen eller bitter...men jag ömmar inte för honom heller. Jag önskar, tror och hoppas inte att jag kan rädda honom. 

Han har inte ont av vad han är...annat än dom stunder han förlorat sin "roligaste leksak". Men hur var egentligen hans första år?

Det finns säkert barn som genomlevt samma helvete...som gjort vissa (i dom fallen det är miljöbetingat) till psykopater medan andra vuxit upp och blivit fullt...eller iaf ganska...normala. Men ändå... När jag tänker på det på detta sätt så är det en hemsk tanke.

Därmed kan jag väl förstå att många kvinnor får något liknande moderskänslor för dessa monster. Dessa skadade människor som är så bra på att hitta vilken snyfthistoria som biter bäst. Det finns nog lite sanning bakom historierna. Det skulle kunna vara som dom säger. Om det inte var för det att någon själ - det har dom inte. Den skulle ha funnits på den platsen i hjärnan som är obotligt skadad...

För vad alla än säger...själen sitter inte i hjärtat - den sitter i hjärnan. Hjärtat kan du reparera, byta mot någon annans, ge artificiella delar...men var du god innan dess så blir du inte ond för att du förlorar ditt hjärta.

Så med dessa tankar avslutar jag kvällen och säger god natt. Och du...det finns inga monster under sängen, men kanske i sängen.






















Kommentarer

Postat av: Mariana

Publicerad 2014-05-29 08:40:14

Har liknande tankar som dig och inte heller upplever jag något större hat mot J, längre. Ibland kan det sticka till i hjärtat med tanke på sonen.... Men det är å andra sidan bara en helt klar fördel att han inte är involverad i sonens liv.
Det är just en FAR jag sörjer att han inte har. Inte J som far, så det inte förväxlas.

Postat av: Klarsynt

Publicerad 2014-05-29 09:03:24

Jag har som du läst massor om psykopati och funderat mycket på vad barndomen har för påverkan. Forskare har delade meningar om uppkomsten, men de flesta har uppfattningen att det är en defekt i hjärnan- amygdala- där förmågan till empati finns. Säkert kan den sociala miljön ha inverkan. En strulig kaotisk uppväxt i skola och på fritiden sägs vara en bra grogrund för att psykopati ska utvecklas. Min P har haft kaos i sitt liv på många sätt ( tillförlitlig information) och flera praktiska svårigheter kvarstår i hög vuxen ålder ( ekonomi, planering, framförhållning).
Marinas liknelse om " att vi befinner oss i olika glaskupor" stämmer så väl och utan att tycka synd om P .. känns det ändå tragiskt ( för oss) att de inte kan leva i verkligheten med äkta glädje, sorg, smärta- men vi vet ju att P saknar insikt om detta. Undrar ändå ibland om P kan känna någon slags tomhet och förståelse att något saknas ...? Mitt intresse härrör sig från mitt arbetsområde.....
Här en tänkvärd dikt av Nils Ferlin

"I livets villervalla vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela vår roll-
Vi dölja våra tankar vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar och slår-
Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind
och prata om väder och vind-
I livets villervalla så nära vi gå-
men så fjärran från varandra ändå.

Svar: Jag tror nog att dom mycket väl kan känna en tomhet...kanske t.o.m ångest ibland. För resten av hjärnan och kroppen är ju uppbyggd precis som våra. Det måste ju bli några biverkningar när en del fattas. Och kanske är det denna tomhet som gör att dom ständigt jagar nya partners och lekkamrater för fysisk närhet...kroppskontakt...sex...har ju en lugnande effekt - rent kemiskt.
thefascinatingmonster.blogg.se

Postat av: Klarsynt

Publicerad 2014-05-29 10:26:44

Mariana... jag förstår så väl din känsla angående din son och en FAR... ( som jag också saknat i livet).. men lyckan för din son är att uppleva all kärlek/omtanke han får från dig! Du är värdefull! Kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela