Kommentarer
Postat av: Mariana
Har liknande tankar som dig och inte heller upplever jag något större hat mot J, längre. Ibland kan det sticka till i hjärtat med tanke på sonen.... Men det är å andra sidan bara en helt klar fördel att han inte är involverad i sonens liv.
Det är just en FAR jag sörjer att han inte har. Inte J som far, så det inte förväxlas.
Postat av: Klarsynt
Jag har som du läst massor om psykopati och funderat mycket på vad barndomen har för påverkan. Forskare har delade meningar om uppkomsten, men de flesta har uppfattningen att det är en defekt i hjärnan- amygdala- där förmågan till empati finns. Säkert kan den sociala miljön ha inverkan. En strulig kaotisk uppväxt i skola och på fritiden sägs vara en bra grogrund för att psykopati ska utvecklas. Min P har haft kaos i sitt liv på många sätt ( tillförlitlig information) och flera praktiska svårigheter kvarstår i hög vuxen ålder ( ekonomi, planering, framförhållning).
Marinas liknelse om " att vi befinner oss i olika glaskupor" stämmer så väl och utan att tycka synd om P .. känns det ändå tragiskt ( för oss) att de inte kan leva i verkligheten med äkta glädje, sorg, smärta- men vi vet ju att P saknar insikt om detta. Undrar ändå ibland om P kan känna någon slags tomhet och förståelse att något saknas ...? Mitt intresse härrör sig från mitt arbetsområde.....
Här en tänkvärd dikt av Nils Ferlin
"I livets villervalla vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela vår roll-
Vi dölja våra tankar vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar och slår-
Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind
och prata om väder och vind-
I livets villervalla så nära vi gå-
men så fjärran från varandra ändå.
Postat av: Klarsynt
Mariana... jag förstår så väl din känsla angående din son och en FAR... ( som jag också saknat i livet).. men lyckan för din son är att uppleva all kärlek/omtanke han får från dig! Du är värdefull! Kram