thefascinatingmonster.blogg.se

...att förstå vad man känner och vill?

Jag träffade E några gånger, men det kändes inte heller rätt. 

Det var så mycket jag uppskattade med honom. Vi har så mycket gemensamt, inklusive hästintresset, så det finns alltid något att prata om och han är alltid välkommen hos mina föräldrar. 

Däremot var det jobbigt att se hans osäkerhet om var han hade mig och jag saknade J's förmåga att driva med både sig själv och mig. Jag gillar ironi och rå humor.

Men största problemet var fortfarande den fysiska attraktionen! E - denne man som, drygt ett halvår tidigare, var den sexigaste jag visste. Hur kunde jag inte tända på honom längre? Jag menar...rent tekniskt är ju sexet fantastiskt. Och jag visste ju redan så mycket att J var en bluff. Bara snack och ingen verkstad. Men lik förbannat var det honom jag tände på! Suck...

Jag ville verkligen, verkligen att jag skulle vilja vara med E. Men när det väl kom så långt som till sovrummet så kändes han mer som en vän än en älskare/partner.

E började prata om framtiden - och jag fick panik. Drog på det några dagar och sedan talade jag om precis hur jag kände. Att jag visste att vi var perfekta för varandra och att jag älskade honom...men jag älskade honom inte som jag älskat honom förut och att det helt enkelt inte kändes rätt.

Och jag grät, naturligtvis. Än en gång hade jag sett till så hans värld rasade samman...

J gick på - som vanligt. Var gullig och känslosam. Såg till att samtal och sms långsamt började låta som om vi vore ett par igen. Jag försökte vara diplomatisk och sa, faktiskt helt sanningsenligt, att jag behövde ett brejk. En chans att andas, landa och känna efter.

Sen hände något jag INTE räknat med...

E kämpade! Han ringde mig och sa att han inte tänkte låta mig ge upp så lätt. 

Jag sa att jag inte kunde rå för hur jag kände. Han frågade om jag fortfarande hade kontakt med J och om han hade med saken att göra. Jag svarade att så var det nog...men att jag även visste att han inte var rätt för mig.

E sa åt mig att jag var tvungen att bryta med J - för vår skull! Jag sa nej. Då undrade han om J visste att vi träffats det sista. 

Självklart visste han inte det. 

Till min stora frustration slutade det med att han ställde ultimatumet att antingen talade jag om det för J eller så skulle han göra det själv!

Fan! Det här hade jag inte räknat med...

Jag valde ett mellanting. Jag skickade ett sms till J och sa att E kanske skulle höra av sig till honom och säga att vi träffats och att jag sagt att jag älskade honom...och att det var sant, men att jag inte älskade honom på "rätt sätt".

J blev naturligtvis "ledsen" och tämligen arg. Och nu fick jag se lite mer av den sidan jag anat hos honom. Han frågade mig om jag legat med E och jag svarade nej. Att vi bara sovit tillsammans några gånger, som vänner. Inte en chans att jag skulle erkänna hur det egentligen var! 

Då kom det... "För om du har legat med honom är du en jävla hora! Får jag reda på att du ljugit så kommer jag ner med en bössa och skjuter er båda två!"

Jag blev arg. "Jag vill inte prata med dig mer" och så la jag på.

Genast började han ringa mig. Jag tryckte bort honom. Han skickade sms och bad mig ringa. "Du hotade precis mig till livet - jag vill inte prata med dig!" 

Han skickade flera sms och bad om ursäkt och jag spelade svår och läxade upp honom. Jag trodde inte en sekund på hans hot och var inte ett dugg rädd för honom (men det talade jag inte om för honom). Det var bara princip - man vräker inte ur sig sådant! 

Problemet med att jag inte älskade honom eller ens var speciellt kär i honom var att jag inte heller tog illa vid mig när han uppförde sig illa. Hade jag älskat honom hade jag förmodligen varit jätteledsen, vid så många tillfällen, över saker han sagt och gjort. Nu blev det mest ett strategispel.

Nåväl... Jag "förlät" honom till slut. Och jag upplyste E om att jag upplyst J och att det inte fått önskad effekt. 

Det gick några dagar. J pladdrade på som vanligt. Känslor, framtid, om vi kunde ses snart etc etc.

Jag kände mig fortfarande inte säker på att E verkligen inte skulle kontakta J. Tänkte att jag behövde ett ess i rockärmen.

Så jag skickade ett mejl till B. Hon hade ju, trots allt, varit med på den ursprungliga varningen. Nu behövde jag någonting som kunde ge mig övertaget.

Jag kommer inte ihåg ordagrant vad jag skrev, men det var någonting om att jag listat ut ganska mycket om J...men att jag behövde hjälp med dom sista pusselbitarna.

Hennes svar dröjde några dagar och under tiden hann J få ett spel till. Nu har jag ju förstått att det är så han gör. Han vänder på lite stenar, ruskar i grenarna och ser vad han kan skrämma fram. 

Och även om jag inte har några problem, rent moraliskt, att ljuga (särskilt inte för honom)...så är jag långt ifrån så skicklig och snabbtänkt som honom.

Så när han, en kväll, skrev till mig på chatten på fb...först gulligt, men tjatande om uppmärksamhet, och sedan vände på en femöring och började anklaga mig för att ligga med alla mina killkompisar...blev jag överrumplad.

Min första och enda tanke var att E faktiskt hade hört av sig till J och berättat. Jag erkände, men sa också att jag faktiskt hade varit singel då - för vi var ju inget par, J och jag.

Och det var inte nådigt vad han gick på. Jag var en ond människa, jag låg med alla och mina vänner tyckte att jag var ett skämt bla bla bla.

Här är utdrag ur konversationen... Vill inte idiotförklara min kära läsare på något sätt, men bättre att vara övertydlig än otydlig - dom blå fälten är det jag har skrivit.

Efter ca en kvart av anklagelser och elakheter vände det igen...

Så jag "tog tillbaka" honom - igen. Mer besluten än någonsin att lägga klart det där jävla pusslet...och bevisa att min magkänsla stämde. För jag var nu helt övertygad om att han inte hade rent mjöl i påsen. Varför skulle jag annars komma undan så lätt? En kvarts ilska och sårade känslor? Nä...det stämde inte.

Detta var torsdagen den 6:e februari, i år. 

Dagen efter kom han ner till mig. Jag hade bestämt sedan innan att jag skulle på en tjejfest den kvällen. Något han hintat att han inte trodde på. Men så var det faktiskt.

Han fick köra mig till festen, åka hem till mig och spendera kvällen själv framför tv:n, för att sedan hämta mig vid tolvtiden.

Sex timmar var vi ifrån varandra, den fredagskvällen. Sex timmar, varav fem timmar ägnades åt att roa sig i poolen, dricka och äta gott, skratta och prata med härliga tjejer. 

En timme ägnade jag åt att prata med B. Hon svarade äntligen på mitt mejl och sa att jag gärna fick ringa - och det gjorde jag. 

Och nu...nu blev det intressant.

Fortsättning följer...