Mycket informativ och bra länk. Tack!
"RUNT -RUNT - PÅ CENTRIFUG-PROGRAMMET I HJÄRNTVÄTTMASKINEN. -- Du är så trött. Så till döden utmattad. Har levt upp till alla förväntningar -- och aldrig var det just så det skulle vara, utan du förväntas uppfylla nästa förväntning också.
Total uppmärksamhet -- alla ögon på MIG! dundrar psykopaten -- "Ligg inte där och låtsas om att du är sjuk! Du stjäl uppmärksamheten bort från mig."
"Du är inte döende. Din hypokonder. Du vill bara ta uppmärksamheten JAG skall ha. Det är JAG som är JAG."
Verkligheten överstiger vår förmåga att tro den är sann."
Detta blev jag och sonen utsatta för, då jag låg totalt utslagen i hög feber.
Jag var otrevligt, hette det, när jag släpade mig upp från sängen tidigt på kvällen. Ursäktade min ton och förklarade uppgivet att jag var så trött och sjuk.
"Du behöver inte vara otrevlig för det, för JAG KANSKE OCKSÅ ÄR SJUK"!, vrålade han.
Bad honom dra åt helvete och det var då näven for upp, men den träffade mig aldrig.
Detta spektakel utförde han mitt framför ögonen på vår son...
Som "Sidesel" uttrycker, "det är ett Helvete på två ben."
"Du Mariana"... jag förstår att du har djupa ärr inombords efter det du upplevt med P... jag känner med dig! Här är jag förskonad, och min upplevelse av iskyla per telefon räckte för att göra mig förvirrad och rädd... ett beteende som påminde mig om barndomen...Jag avslöjade P utifrån min tel konfrontation.. något som han förstod och innebar "FLYKT"...
Du A .. njut av egen tid och känn ingen press att skriva kontinuerligt! Dina inlägg har hittills varit både personliga och värdefulla.. men för att förstå en P fullt ut behöver man dessvärre uppleva P innan man kan reflektera vad som händer och vad man känner.. och då har ju en viss skada redan skett...
Bra liknelse!
Vad som även har slagit mig, är att man kanske inte ska förakta J. Jag menar, han kan ju inte rå för att han är.
Den tanke som smugit sig på, dock fortfarande svårgreppad, är att han ÄR vad han är. Och då har denna tanken inte omfattat några känslor, som förakt som faktiskt finns i mitt sinne till och från då jag får för mig att tänka på honom.
Vad jag även har reflekterat över är att om man föreställer sig att man sätter honom totalt utanför sig själv och visualisera honom som om han vore i en glaskupa. I den glaskupan existerar endas hans värld med alla de egenskaper han besitter - han lever sitt liv, har sin vardag med rutiner vanliga Svenssons har. Men i den glaskupan lever också en störd människa som tar sina tillfällen i akt för att leva ut sin lusta i alla dess former.
Utanför glaskupan lever vi. Vi har också ett Svenssonliv. Vi lever också ut våra lustar. Våra begär, ja allt en "normal" människa gör. Vi väger gott mot ont. Ser sanningen i vitögat och lever som vi lär. Vad som skiljer glaskupans värld från våran (där är allting fritt och öppet. Valen står alltid vid våran dörr och väntar på att vi ska öppna), är att världarna emellan oss är parallell. Vi kommer aldrig någonsin in i glaskupan. Och han, kommer aldrig någonsin ut och in i våran värld. Det går aldrig heller att slå håll på glaset... Han är fast där inne. Vi kan gå sida vid sida, men vad som sker i sista slutänden, är att vi går vår väg. Vi står till slut kvar och studerar det vi fått erfara - en inburad själ, utan hopp, utan en chans att någonsin kunna tämja.
Han är vad han är - fånge i sin egen värld.
Tack, rara Klarsynt! Du har även min fulla sympati vad det gäller både mötet med P och vad du påmindes om från din barndom.
Det är så det gör, när man konfronterar dem - de drar som en avlöning. Det är iofs lika bra det, men det känns iaf. "Normala" människor försöker åtminstone fejsa en och försöka ställa saker och ting till rätta. Men med en störd person är som att förvänta sig att det dimper den en miljon i brevlådan om ett par sekunder.
Rättelse: han kan ju inte rå för att han är som han är.
Nu blev jag glader! Under alla omständigheter, så är jag också mycket tacksam och glad att jag fått möta dig!
Så mycket du har gett mig under den korta tid vi haft kontakt.
Vet nog ingen, som är mer skarpsynt än du. Bitchig, ödmjuk och klok - en rolig mix som passar mig utmärkt. :)
"Hej och välkommen alla Monsterdiggare!" För att citera... ja, vad fan kallades han? Han, du vet, Barnarne i Trazan och Barnarne.
Never mind. Hur det än är. Hur många sår det har lämnat och hur vi än vänder och vrider oss, så har vi åtminstone förmågan och möjligheten att läka, försonas med oss själva och det vi fått erfara, på gott och ont.
Vi kan vara tacksamma att vi kan skilja agnarna från vetet och samtidigt förstå, någonstans inom oss, att vi kommer gå starka och en erfarenhet rikare ut detta. Varför? Jo, för att vi kan!
