thefascinatingmonster.blogg.se

Jag gjorde så gott jag kunde med ett pussel där bitarna var utkastade på stor yta och helt ologiskt.

Om jag skulle försöka gissa mig till hur bilden egentligen såg ut så skulle jag säga ungefär såhär:

"Han har gjort många misstag, behandlat nära och kära fel. Han vill nog älska och bli älskad...han vill nog bli en bättre man, men han är rädd. Rädd att satsa och förlora."

Hrm...men det var saker jag inte kunde förklara. 

T.ex...varför hände det fortfarande att han "försvann" vissa kvällar? Jag hade ju naturligtvis inga konkreta bevis, men min magkänsla sa mig att det fanns en annan kvinna... Och jag förstod det uppförandet i början. Då strulade ju jag med E och det är klart att det gjorde honom osäker. Det kanske inte är rätt, men det är ganska mänskligt att "ha en plan B".

Men nu visade jag ju mer än gärna, på alla sätt, att jag var hans.

Om han nu var så övertygad om att jag var "kvinnan i hans liv" och jag, gång på gång, talade om att det var viktigt att han ansträngde sig för att lära känna mina föräldrar och att han måste börja engagera sig i min livsstil...varför kom det bara tomma ord? Han lät otroligt övertygande och försäkrande när han sa "du ska se att jag lär mig, gumman". Men ju fler gånger han sa det och sedan inte ens försökte...ju mer skeptisk blev jag.

Min mor, som är väldigt öppen och inte dömer folk efter utseendet, sa något hon aldrig  sagt tidigare. "Jag vill inte ha honom i mitt hus! Jag kan inte sätta fingret på vad det är...men han ger mig rysningar - han gör mig illamående!"

Jag tyckte att hon var orättvis! Nog för att det var dålig stil att han inte ansträngde sig för att föra en dialog och lära känna henne - men han var inte otrevlig. Om hon inte ville prata med honom så slapp hon...det var ju inte så att han trängde sig på och försökte tvinga henne att prata med honom - tvärtom...sa hon ingenting så sa inte heller han någonting.

Jag fick henne att gå med på att låta honom följa med in när vi var nere och hon nöjde sig med att ignorera honom...

Varför ville han ha familj med mig när han inte var ett dugg intresserad av att träffa sin egen son? Han sa att han ville, men att det inte gick för att han och mamman rök ihop så fort dom försökte ha kontakt och att han därmed valde att hålla sig borta - för pojkens skull. Jag tyckte att det lät som en dålig ursäkt. 

Han hade målat upp en bild av mamman, C, som värsta psykfallet och därmed omöjlig att ha att göra med. Det trodde jag vad jag ville om. Jag är alltid skeptisk när någon spyr så mycket galla över en annan människa och det finns alltid två sidor på ett mynt. Men jag tänkte att det kanske var ett mellanting. Att hon hade temperament och att hans tendenser att inte ta ansvar, inte vara kontaktbar, inte ringa tillbaka, kanske ställa in möten i sista minuten etc etc fick henne att gå i taket - med all rätt! Och när det då blev bråk och därmed besvärligt så ryckte han på axlarna, sa att det inte funkade och gav fan i allt.

En sak var säker - jag ville INTE ha barn med honom. För det första så kunde man inte lita på honom...och för det andra hade jag en märkligt kuslig känsla av att det vore att sätta sig i en situation där han kunde kontrollera mig. Så, nej - det fanns inte en chans att det skulle ske. Lite synd, tänkte jag...vi skulle förmodligen fått otroligt vackra barn...

Det här med ex... Han hade fortfarande saker ute hos, B. Ibland åkte han ut för att hämta något, ibland för att hjälpa henne på gården. Och när han väl var där svarade han inte i telefon. Skumt... 

Jag frågade honom om hon skulle bli sur om han pratade med mig när han var där och han inledde svaret med standardfrasen "Nae...jag vet inte." Okej...du vet inte? Varför skulle hon bli sur? Vet hon om att du träffar mig? "Vet faktiskt inte. Tycker det är dumt att chansa...jag står ju fortfarande skriven där ute - så jag kan dra resorna i deklarationen".

Jag släppte ämnet och gjorde en mental anteckning.

Nästa gång han skulle ut och hämta någonting hos henne pratade vi i telefon när han satt i bilen, på väg dit. Han sa att han skulle höra av sig när han var på väg hem. Det tog några timmar så ringde han. Jag frågade om det gick bra och han svarade att han inte åkt dit. Okej...? Varför? "Äh, jag orkade inte. Jag vände å körde hem igen." Okej...men du hörde väl av dig till henne och sa att du hade ändrat dig, att du inte kommer? "Nä." 

Ytterligare en mental anteckning.

Så när han vid senare gnällde om att hans ex (B och C, vid olika tillfällen) var psyko bara för att han inte svarade i telefon eller på sms så tänkte jag att det har jag full förståelse för. Det är respektlöst att ignorera folk! Så jag sa till honom; Dina, så kallade, psykoex har en gemensam nämnare - och det är du...

Han kom inte med något motbud.

Jag började även fundera över mitt sätt i allt det här...

Sedan vi bestämde oss för att "vara på riktigt" hade jag sagt att jag älskade honom. Men det kändes som om jag ljög. Jag sa det för att det förväntades av mig. Men om jag inte älskade honom...varför klarade jag inte av att bryta med honom, trots att jag egentligen inte trodde att vi kunde leva ihop...? Jag hade inget bra och övertygande svar på den frågan...men jag sa aldrig, inte en enda gång, till mina tjejkompisar att jag älskade honom. Jag sa att jag "kände mycket för honom"...

Fortsättning följer...