thefascinatingmonster.blogg.se

Åkte snart upp till J igen. Han var av med körkortet ett bra tag pga fortkörning så det fick bli jag som åkte i början.

Och det kändes bra. Det var sommar och i.o.m att jag åkte till honom hade jag inte en massa saker jag var tvungen att göra utan kunde njuta av att göra mest ingenting - och ha en jävla massa sex, förstås. Och det blev bättre...mycket bättre! 

Jag är strax över 160 cm, ganska vältränad med fina former, långt mörkt hår och bruna ögon. Jag är en rocker. Har gärna kort kamoumönstrad kjol, svart linne och grova höga stövlar på sommaren. Det är lite udda och det är precis min stil. 

Och jag vet att jag är snygg. Absolut ingen fotomodell. Det finns många som ser bättre ut än jag, men jag vet att jag kommer ganska långt på mitt utseende.

Själv tycker jag att J är snygg. Jag gillar hans look. Och jag gillar att han är lång, manlig och ser ut som "en Hell's Angels-medlem", som flera av mina vänner har uttryckt det.

Framförallt tyckte jag om hur vi två såg ut tillsammans. Det var alltid många som vände sig om och stirrade på oss när vi var och handlade, t.ex. J brukade säga "Jag vet vad dom tänker. Dom tittar på dig, tittar på mig och tittar på dig igen...undrar hur fan en sån kille kan ha fått en så snygg brud. Han måste ha gott om pengar!". Ha ha. Ja, kanske det!

Anyway. Veckorna rullade på. E gjorde allt för att jag skulle ändra mig och jag sa att jag behövde distans och att jag tänkte träffa andra.

Jag började, till viss del medvetet och till viss del omedvetet, bilda mig en uppfattning om hur J var som person.

Han kunde vara så otroligt charmig, gullig och romantisk samtidigt som det fanns självupptagna drag. Mycket snack, när det gällde många saker, men lite verkstad.

Det första jag blev övertygad om var att han var lat! Jag har svårt för lata människor...

Det gick ju an när vi var hos honom, där fanns inte direkt någonting som måste göras. Men när han fick tillbaks körkortet fick han börja komma till mig och då märktes det tydligt. Jag kände att han bara sinkade mig. Jag fick ingenting gjort och att tro att han ville eller kunde hjälpa till med någonting praktiskt...ja, det var ju löjligt.

Sen hade jag en känsla av att jag inte var den enda kvinnan han träffade... Lite svårt att ta reda på när man bor så långt ifrån varandra.

Han ville prata framtid...och kärlek.

Det dröjde inte så länge, efter andra träffen, innan han sa att han älskade mig. Jag fick lite panik. Jag sa att jag inte tänkte säga det tillbaks förrän vi lärt känna varandra bättre

Vi pratade om framtiden. Det är ju ganska nödvändigt att veta hur man ska lösa det med det geografiska. Jag upplyste honom om att jag inte kunde tänka mig att flytta. Han försökte övertala mig. Jag sa att det händer inte - punkt!

Till slut insåg han att det var lönlöst och började prata om att han kunde tänka sig att flytta ner. Att vi fick börja med att ses på helgerna och om det kändes bra kunde han ansöka om tjänstledigt och flytta ner på prov.

Han tjatade även om att han ville ha barn med mig och han friade några gånger. Jag sa blankt nej.

Jag hade än så länge ingen direkt aning om vad han var...men jag började få en bild av hur han var.

MINUS

* Lat

* Oansvarig

* Bra på att idiotförklara folk

* Invandrarfientlig

* Paragrafryttare...när det gäller andra än han själv

* Förmodligen inte den trogna typen

* Värdelös på att laga mat...och totalt ointresserad av att lära sig

* Rädd för hästar

PLUS

* Snygg

* Fantastik på att kyssas

* Manlig och självsäker

* Bra musiksmak och "textmänniska", precis som jag

* Romantisk 

* Omtänksam och empatisk (såhär i efterhand skrattar jag nästan så jag gråter åt den här punkten)

* Förmågan att få mig att känna mig liten, kvinnlig och vacker

Hrm...jag började få problem. Jag kände att han inte passade in i mitt liv. Och jag jämförde honom med E.

Dom är varandras raka motsatser.

E är bara några cm längre än mig, vältränad, slätrakad och snaggat/rakat hår. Han är inte lika intensivt romantisk och uppvaktande, osäker i sig själv och lyssnar oftast mer på melodin i låtarna än texten. Däremot är han ansvarsfull, omtänksam (på riktigt), har hästintresse och samma yrke som jag, är ambitiös, bra på att laga mat, blyg men social och tycker allt praktiskt arbete är roligt.

Så E's försök att få mig att vilja försöka igen började löna sig... Jag började vackla.

Så efter ett tag sa jag detta till J. Jag sa som det var, att E, ville ha mig tillbaka och att jag visste att han passade mig perfekt. Han ville ju leva samma liv som jag, med allt vad hårt arbete innebar.

Jag var ledsen när jag tog upp det första gången. Jag grät och tror att jag uttryckte mig såhär "Jag står inför ett val. Att välja mellan mannen jag har älskat och som jag vet att jag passar helt perfekt med...och mannen som jag inte känner och därmed inte vet om det skulle funka med...som jag skulle kunna älska."

Han var oerhört förstående. Tröstade mig, lugnade mig och sa att jag skulle följa mitt hjärta. Att hur jag än gjorde så hade jag hans förståelse.

Det gav ju naturligtvis honom oerhört mycket pluspoäng. Vilken man! Så omtänksam. Han ville, helt klart, mitt bästa...även om det innebar att jag valde bort honom.

Pratade även med E. Vi har alltid haft svårt med kommunikationen. Han får panik om jag är ledsen och vänder taggarna utåt. Nu hade vi dock en ganska bra dialog och han talade om för mig att han aldrig varit mer säker på något i hela sitt liv - det var mig han ville ha och han skulle satsa till 100% om jag bara gav oss en chans till!

Jag grät och grät...och valde E. För någonting sa mig att jag aldrig skulle klara av att leva med en lat, hästrädd människa...och att J aldrig skulle ändra sig på dom punkterna.

J sa att han förstod och vi sa farväl. Men det höll inte i sig. Han skickade en massa länkar till olika låtar med känslosam text och jag saknade honom.

Tror att jag stod ut i ungefär två veckor. Sen bröt jag med E. Vi hade roligt ihop, men jag kände att han var mer vän än älskare och sex är ju en väldigt stor bit i ett förhållande...och jag hade känslor för J. Det gick helt enkelt inte och det berättade jag för honom. Han var förkrossad och jag grät för att han var så ledsen.

Så jag började träffa J igen...men kunde inte släppa E helt, heller. Det blev en mardröm. Jag försökte bli klar över vad jag ville och vad jag kände. Länge var jag helt uppriktig mot J. Jag sa att jag ville att jag skulle vilja vara med E. Jag kämpade emot mina känslor för J och talade om för honom att jag var övertygad om att han aldrig skulle kunna anpassa sig till mitt sätt att leva. Han sa att det kunde han visst och det skulle han bevisa.

Så under några månader spelade jag dubbelt. Jag träffade båda, men var väldigt noga med att inte lova någonting. Jag pratade inte framtid, jag sa inte att vi var i ett förhållande etc etc. Och det var skitjobbigt! Jag bara väntade på att den stunden skulle komma då det var uppenbart vem jag ville ha. Men den kom inte... Och det var ju inte så konstigt - dom kompletterade ju varandra.

J var dock väldigt bra på att, sakta men säkert, få det mer och mer seriöst. Han talade om för mig att han älskade mig, pratade om vad vi skulle göra till vintern och på nästa års semester. Jag försökte stå emot...men han är en mästare på att manipulera.

Det hände fortfarande att J försvann. Med tanke på att detta är mannen som kan skicka 30 sms på en dag och prata i telefon 15 gånger (bara korta stunder under arbetstid, men längre efter jobbet) så höjde jag ju på ögonbrynen när han försvann vid nio på kvällen och inte hörde av sig igen förrän dagen efter.

Han skyllde på huvudvärk eller ryggvärk. Att han tagit starka värktabletter och gått och lagt sig tidigt eller varit för trött för att prata med någon.

Jag var övertygad om att han strulade med sitt ex, B. Men jag gjorde ju likadant så jag brydde mig inte något nämnvärt.

Dubbelspelet fick ett abrupt slut en kväll i slutet på november.

Jag hade sagt till J att jag skulle på konsert med en tjejkompis när jag, i själva verket, gick med E. 

Jag visste att jag spelade ett högt spel genom att ha både J och E som vänner på Facebook och nu kom straffet. Någon klantade sig och J fick reda på att jag inte alls var med min tjejkompis.

Mitt under konserten kom ett sms från J. "Detta är andra gånger du ljuger för mig. Jag skulle ha offrat allt för dig, men är det nåt jag inte tål så är det falska människor. Hör aldrig mer av dig!"

Oj... Det här var inte bra. Eller...jo, det var det kanske...? Jag funderade och funderade. Nu behövde jag inte välja. Eller? Det faktum att J satte ner foten och var en man var attraktivt. Jag gillade det.

Så när konserten var slut bestämde jag mig. Det var dags att lägga korten på bordet och vara ärlig och sen fick det bli som det blev.

Jag lämnade en förkrossad E med orden "Jag har ljugit för dig och jag har ljugit för J. Jag har träffat er båda och nu har han upptäckt det och bett mig dra åt helvete. Jag måste fixa detta. Du förtjänar någon bättre än mig. Det är dags att vi släpper varandra."

Han försökte övertala mig att stanna...att allt skulle bli bra mellan oss bara jag bröt all kontakt med J.

Det enda svaret jag hade på det var "Det går inte. Varje gång jag bryter med honom så vill jag inte ha dig heller..."

Så jag satte mig i bilen och åkte därifrån...styrde mot Stockholm.

När jag kommit halvvägs funderade jag på att vända. Att faktiskt inte höra av mig till J igen. Släppa båda två. Men jag fortsatte.

Klockan var fyra på morgonen när jag kom upp. J's bil stod inte på parkeringen och han svarade inte när jag ringde och messade.

Jag åkte hem till A och kollade, men bilen stod inte där heller. Några andra av hans vänner hade jag ingen aning om var dom bodde. Jag snurrade runt, stannade och tankade och köpte ny laddare till mobilen, tillbaka till J's port, funderade, försökte få tag på honom igen.

Skickade ett sms "Jag står utanför din port och jag åker inte förrän jag har fått prata med dig...om det så innebär att jag får sova i bilen". Inget svar.

Så...jag letade upp adressen till J's senaste ex, B. Hon bor ca tio mil därifrån, mot Göteborgshållet till.

Jag åkte dit. När jag väl kom fram var klockan halv sju på morgonen. Mycket riktigt - J's bil stod på hennes gård.

Jag parkerade en bit därifrån, där min bil inte syntes - och väntade.

En timme senare kom han ut ur huset. Han svarade då på mitt sista sms. "Finns det nåt att prata om?"

"Åh, det tror jag att det gör... Var är du?", svarade jag.

"Hos ***** (en tjejkompis). Kollade fotbollen å somnade på soffan."

"Vi passar nog bättre ihop än vad du tror", svarade jag. "Du har sovit hos B."

"Det har jag inte alls, men du får tro vad du vill. Orkar inte bry mig."

"Men du...jag tror inte. Jag VET - såg när du åkte därifrån nu precis."

Inget svar.

Jag: "Så...ska vi fixa det här eller ska vi kasta bort det?"

J: "Det är upp till dig."

Det slutade med att vi träffades hemma hos honom och pratade igenom saken. Naturligtvis nekade han till att det skulle ha hänt någonting mellan honom och B. Han sa att han åkte dit för att han var ledsen och behövde någon att prata med. Jag gjorde klart att jag inte trodde en sekund på det, men vi släppte det där. 

Vi hade båda gjort dumma saker för att vi båda var osäkra på vad vi kände och ville. Nu valde vi att lägga det som varit bakom oss och se oss som ett officiellt par.