I EFTERHAND
Ja, i efterhand så har mycket blivit uppenbart. Men det är ju inte så konstigt. Jag har haft förmånen att tala med två av hans ex. Det är nog få förunnat, men jag skulle verkligen råda er som kanske just nu befinner er i en liknande härva att försöka få någon från en tidigare relation att tala med er. Det är känsligt, men någon som råkat illa ut borde vara intresserad av att hjälpa till med upplysningar.
Tyvärr har ju dessa monster en dragningskraft som gör att det kan vara svårt för tidigare partner att lägga honom (eller henne, för den delen) bakom sig och många gånger "återanvänder" monstren sina gamla offer. Därför kan det vara smart att vara lite på sin vakt. Som jag fick erfara med B så ville hon nog väl från början och var själv övertygad om att hon skulle bryta med J - en gång för alla...men sen drogs hon med på nytt. Ha det i åtanke.
Innan jag kommit så långt att jag ens tänkt tanken "psykopat" så var det jag visste detta:
* Han är lat
* Han tar inte ansvar (för sitt barn eller för saker han gjort...det är nämligen aldrig hans fel)
* Han ljuger (väldigt bra, dessutom)
* Han är lynnig (blir lätt stött och tjurig och är han svartsjuk hotar han med våldshandlingar om en viss situation skulle uppstå i framtiden)
* Han är rasist (förutom när det gäller invandrare han känner - då är det helt ok)
* Han "leker polis" (dvs påpekar vad medtrafikanter och medmänniskor gör som faktiskt är lagbrott) samtidigt som han själv inte har respekt för lagen
* Han skryter gärna över hur smart han är när det gäller att slå vad och har ingen moral vad gäller "oskrivna regler"
* Han talar gärna om att människor han känner är "inte så smarta"
* Han är långsint (har t.ex...med stolthet...berättat om någon "polare" som lovat honom att hjälpa till och flytta, men sen inte dök upp. "Det kan ta en månad, ett år eller tio år - men när han sen ber om hjälp kommer jag göra likadant. T.ex lova att köra honom till flyget en tidig morgon - och sen kommer jag inte att dyka upp och inte svara i telefon när han ringer. Han ska få igen - det kan du lita på.")
* Han kräver ständig uppmärksamhet och tar inte hänsyn till att jag har eget företag och därmed ansvar och förpliktelser som måste gå i första hand
Ovanstående punkter såg jag ganska tidigt. Men då var bilden han målade upp av sig själv fortfarande väldigt lockande. Jag föredrog att hoppas på att den kanske kunde bli den rätta bilden av honom.
Men efterhand kom fler punkter...
* Han har inga intressen - är tämligen likgiltig inför livet
* Han har inga framtidsplaner eller långsiktiga mål
* Han är aktiv på Facebook, men lägger bara ut/kommenterar sådant som är roligt eller som gör honom arg (har inte en enda gång sett honom visa medlidande på något sätt när någon av hans vänner har skrivit om något som är jobbigt)
* Han lovar mycket...men håller inget
* Han är bara rolig, charmig och social mot mig, A, D och sina arbetskamrater - ingen annan
* Han uttalar aldrig att han är stolt över vad någon i hans omgivning har uppnått eller gör (jag tror faktiskt inte att någon av mina tidigare partners INTE har sagt att dom är stolta över vad jag har för yrke - förutom J)
* Han ställer aldrig upp/hjälper aldrig någon såvida han inte får betalt eller vinner något på det i längden
* Han njuter av att ha makt över andra (Han har berättat, även här med stolhet, om en kund som tjafsade emot honom i telefon en gång och därefter alltid har fått "tyvärr, vi har inga lediga bilar - du får ta bussen" när han har ringt efter en bil. Detta trots att det funnits bil att skicka och det är J's jobb att tillhandahålla dessa transporttjänster för företagets anställda)
Hmm... Det var fortfarande lite förvirrande eftersom han låter så uppriktig och trovärdig när han talar om att han kan vara den jag behöver. Jag trodde honom inte längre...men jag tänkte att det inte skulle skada att ge honom några chanser till att göra förändringar.
Tidigare erfarenheter har lärt mig att kärlek inte kan rädda en skadad människa. Tillit och omtanke kan inte göra att den personen tar tag i sig själv och gör förändringarna som krävs. Det enda sättet är att han inser att han förlorar det som betyder mest om han inte gör något radikalt. Han måste göra det för sin egen skull...inte för att du säger att han måste göra det.
Eftersom jag fortfarande inte visste något om psykopater så var min teori fortfarande att han var lite skadat gods. Att han nog kände mycket...ville mycket...men att det alltid slutade med att han bara brydde sig om sig själv - för att det var enklast och säkrast så.
Okej... Men om alla fina ord var sanna...då borde han, kanske för första gången i sitt liv, känna att det var värt att försöka förändra sig själv och sitt ständigt återkommande mönster...? Och om han inte var intresserad av det - ja, då var det ju faktiskt hans förlust.
Som han var varken kunde eller ville jag leva med honom. Jag kände att jag hade lite mer tid att ge honom...ge honom några fler chanser att fatta att mina krav på min partner inte var något skämt. Men framförallt...jag behövde ge honom dom chanserna för min skull. För att jag skulle veta, med säkerhet, att det var dags att släppa tanken på bilden han målade upp - att oavsett vad han sa så skulle han aldrig bli någon jag skulle kunna leva med.
När jag pratade med B för första gången hade jag redan kommit till ovanstående insikt. Men han är bra på att ljuga, snyfta och få sig själv att framstå som någon som vill bli älskad, men som lyckas förstöra det. Det var därför jag ville ha bevis på att han gjorde det han gjorde. För att han inte skulle kunna ljuga och gråta sig till en chans till. Jag är en människa med mycket empati (säkert en anledning till att han valde mig) - människor med mycket medkänsla ger fler chanser.
Nu var jag egoist när jag ville sätta dit honom. Men det spelar ingen roll - för hade han haft rent mjöl i påsen hade det inte funnits något att sätta dit honom för.
Nu visade han ju sitt rätta jag och klev rätt in i fällan han själv hjälpt till att bygga. Och än bättre...han visade sin sanna natur när allt uppdagades. Han försökte ljuga sig ur skiten, han anklagade och hotade, han baktalade B och mig för att få någon eller båda att vända oss mot varandra och för att få oss tillbaka.
När allt sedan lagt sig lite och han trodde att han klarat sig genom att dra till med "jag är sexmissbrukare" började han om och försökte köra på som vanligt - med samma två kvinnor igen. För mig är det obegripligt hur någon kan vara så korkad att han tror att det ska fungera! Å andra sidan kan jag ju nu förstå varför han trodde det...det har ju fungerat tidigare med B...och det fungerade uppenbarligen nu med. Suck...
Eftersom jag är nyfiken av mig så håller jag fortfarande lite koll på honom. Han är dock ingen gåta längre. Han är som en film som fastnat på repeat. Det kommer inget nytt.
Nej...det är B som är fascinerande nu. Hur länge kommer hon låta sig utnyttjas och förnedras? Jag kan inte göra någonting för henne. Hon verkar tro att jag är hennes konkurrent.
Jag tycker att det är tragiskt att hon inte tycker att det är förnedrande hur han "skryter" med att åter ha slagit blå dunster i ögonen på henne. Han lägger ut filmer och bilder på fb på djuren på B's gård. "Titta, titta! Jag är hos B! Hon låter mig komma hit mest hela tiden. Vi är snart ett par igen, ska ni se." eller vad han nu vill säga med det.
Det har gått så långt att t.o.m en av hans vänner anmärkte på det idag; "Undrade just va grejen va med alla djurbilder och filmer..." Jag har sett det förut - hur han stoltserar med att ha vunnit tillbaka någon. Att det har hållit på så i flera år, med B, är för mig en gåta. Hur kan man tycka att man inte förtjänar bättre än ett monster? Det enda jag skulle kunna ha förståelse för är om det varit gemensamma barn inblandade, men det finns det inte.
Och det är tragiskt att hon fjantar för honom. Hon som sällan kommenterar eller gillar statusar på fb gillar det mesta han lägger ut. Det är faktiskt lite fjortisvarning på det hela.
Personligen skulle jag aldrig "kämpa" för att se till att min man höll sig till bara mig och/eller att andra kvinnor inte försökte ta min man. Är han MIN man behöver jag inte oroa mig för andra kvinnor...och skulle jag behöva göra det så är det endast honom jag klandrar.
För mig var det värt att bli idiotförklarad av honom under den tiden vi var tillsammans (även om det var det enda jag någonsin var lite arg över - att han trodde att jag var så jävla korkad att jag inte fattade) eftersom det gav mig chansen att samla tillräckligt med kunskap för att i slutänden visa honom att han egentligen aldrig lurade mig...att han inte är så smart som han tror. Visst blir det lite antiklimax när det bara rinner av honom - men det beror ju på att han är vad han är.
Det var först när jag kom i kontakt med B som jag började läsa på om psykopati/antisocial störning. Jag läste och läste...men det var fortfarande lite svårt att greppa.
Det tar tid och krävs nästan att man har sett hela registret av manipulation och uppförande för att man verkligen ska förstå hur det ligger till. Men jag försökte ta till mig tanken. Försökte fundera på om det kunde vara så med J. Bestämde mig för att det kanske var klokt att lära mig av andras misstag när det gällde honom och därmed avsluta innan han hann bli elak.
Eftersom jag nu hade läst på och applicerade dom kunskaperna på de fakta jag hade om J började jag förstå hur det fungerar...och därmed även hur han fungerar. Ändå tog min mänskliga sida över ibland och fick mig att tro att det kanske fanns något skadat men ändå mänskligt i honom.
Jag hade inte till fullo förstått hur bra en psykopat är på att spela människa. För det är just det som är så obegripligt...en av punkterna på checklistan; "saknar känslomässigt djup". Det stämmer ju inte? Han uttrycker ju massor med känslor. Kärlek, rädsla, ensamhet, sorg, ilska.
Nej...det är fel. Han är en bra skådespelare. Inte ens ilskan är, för det mesta, uppriktig. Det är bara verktyg för att manipulera och kontrollera - som ett barn som försöker med först tårar och sedan ilska för att få den där godispåsen i affären.
Hade han varit så arg som han var när han skulle hämta sina grejer så hade han inte mejlat mig, i helt normal ton, några dagar senare. Han hade inte avblockerat mig på fb och han hade inte skickat länkar till låtar. Han var aldrig speciellt arg...men han hör heller inte av sig nu för att han saknar mig. Det har ingenting med känslor och kärlek att göra - han vill helt enkelt bara ha tillbaka sin leksak...och han är helt övertygad om att han kommer att lyckas. Well...det kan han ju drömma om.
Det finns dessutom en känsla han inte är bra på att uttrycka - ånger! Det läggs väldigt lite fokus på att uttrycka exakt hur han känner inför vad han har gjort eller sagt och det är ju inte så konstig - han känner ju ingen empati och därmed påverkar inte det honom hur dåligt han har fått någon annan att må.
Tyvärr blev bilden av J lite skev genom min kontakt med B. Visst fick jag mycket nyttig information...men den blev förvrängd när hon valde att tro honom gång på gång. Ena stunden var hon övertygad om vad han var, nästa stund såg hon en sargad själ som innerst inne var mänsklig - och jag försökte hänga med, diskutera, argumentera och komma fram till om det hon trodde stämde eller inte. Det blev fortsatt mycket spekulation...allt utifrån hur jag själv fungerar - vilket är det grundläggande misstag alla, som träffat ett monster, gör.
Det var egentligen inte förrän jag tog kontakt med C som jag blev helt övertygad. Hennes ord om vad hon upplevt gjorde mig kall inombords. Hans upprepade mönster, trots olika kvinnor och andra situationer. Bristen på empati fanns hela tiden där. Och det faktum att inte en enda beskrivning av honom själv kom ifrån honom. Allt han berättat om hur han är och varför han gör som han gör är andras ord, tankar och uppfattningar. Men att få honom beskriven av en kvinna som inte längre har några känslor för honom och som visar det genom att inte släppa in honom igen...det var ovärderligt.
Här är ett utdrag ur C's blogg, skrivet för ca ett år sedan:
"Jag har sedan Alexander föddes, tagit hand om honom alldeles själv. Visst, jag bodde med hans far men han valde att inte närvara överhuvudtaget.
Minns tiden och ryser vid blotta åtanken, men värms omedelbart av att den gråa, dystra tiden är förbi - ett kapitel för sig.
Utmattningen sökte upp mig, tog sitt hårda grepp om mitt jag och vägrade släppa. Jag försökte ignorera känslan och tog hand om min lilla bebis samtidigt som jag kämpade med besvikelsen, sorgen över hur fadern betedde sig.
Hur han på nätterna mötte mig, dumt flinandes där han suttit framför datorn och spelat, flirtat med andra tjejer...
Hur han skulle titta på när jag bytte blöja på vår son. Hur han skulle sitta och skrika efter mig inne i vardagsrummet med sonen i famnen att; nu fick jag allt skynda mig med modermjöksersättningen, för bebisen är hungrig!
För det var nämligen så, att han minsann inte skulle vara behjälplig, hur trött och slut jag än var. Ville jag vila, ja då fick jag ta det små stunderna då Alexander sov.
Faderns behov var mycket viktigare än mina och Alexanders. Han vilade när han kände för det. Han åt bara mat när den passade honom. Passade den inte, slängdes den i soptunnan och han gick och la sig likt ett tjurigt barn.
Skulle vi på läkarbesök med Alexander, kunde han först släppa av oss. Be oss vänta medans han letade parkeringsplats. Han kom inte. Han hade åkt hem för att gå och lägga sig.
Tog ledigt resten av dagen på sitt jobb för att återigen följa med på ett läkarebesök. Han verkade glad när han ringde och sa att han var på väg. Väl hemma ville han först äta. Han fick göra sig lite ärtsoppa, själv (!)
Den ärtsoppan hamnade istället över hela kaklet och dess tallrik, sprucken i slasken.
Jag teg. Han gick och la sig.
Jag åkte själv.
Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, men sätter stopp."
Och ännu ett;
"Jag har valt att berätta om en händelse då sonen var ca. 4 månader gammal. Vid den tidpunkten mådde jag jättedåligt, men höll skenet uppe och tassade för sonens far som var otroligt labil i tid och otid.
Jag visste nästan aldrig vilket humör han var på när han kom hem efter jobbet. Skönast var när han direkt gick in i sovrummet och stängde dörren för att sova fram till ca. 19.30, för då slapp jag agera som sällskap och även förse honom med mat och andra krav som ställdes. Tråkigt nog var jag ändå tvungen att tassa så att jag inte väckte honom, men jag kunde i alla fall andas utan att han var i närheten.
Mina misstankar om att han satt och chattade med andra kvinnor på nätet när jag gått och lagt mig hade jag haft ganska länge. De stunder sonen sov, brukade jag snoka i vår gemensamma dator ifall jag kunde komma på honom. Det roliga var att han alltid hade rensat all historik och bara det i sig, sa ganska mycket att han dolde något för mig.
En dag hade jag turen på min sida - han hade glömt att radera! Jag fick tillgång till en chattsida där han dessutom glömt att logga ut och det blev en chock när jag blev varse om vad och vem han utgav sig för att vara. På sidan hade han uppgett att han var singel och det var inte lite kvinnor han limmade på.
Jag minns att jag blev så chockad och kränkt att jag bara satt och skakade. Det kändes som att han drog oss i skiten, att vi inte var värda ett dugg trots att han ville ha barn och leva med mig som en familj.
När han kom hem ställde jag honom mot väggen. Han försvarade sig med att det bara var en skojgrej och att han och en annan kille på hans jobb, brukade roa sig med att driva med kvinnor när det fanns tid över. Jag gick inte på lögnen, utan förvisade honom att inte röra vid mig eller tilltala mig. Jag berättade hur kränkande det kändes, och svaret jag fick var att han förstod och han bedyrade att det aldrig mer skulle upprepas.
Arg, jävlar vad arg jag blev sen. Jag gick in för att psyka ut honom ett par dagar och han såg mest skamsen och rädd ut, men sa inget.
Men en dag vände det helt plötsligt. En lördag vaknade han upp och hade bestämt sig för att jag skulle kastas ut. När jag vägrade, hotade han med att göra det handgripligen. Halva dagen trakasserad han mig. Skrek och gapade om vilken hora och idiot jag var. Jag orkade inte mer, utan packade ihop det nödvändigaste. Tog mitt pick- och pack, sonen och gick mot tågstationen.
Satte mig på perrongen. Skakade i hela kroppen och sen kom tårarna. De rann av sig självt och jag kände mig som den mest ensammaste i hela världen. Vart skulle jag ta vägen? Skulle jag ta mig till min hemstad och bosätta mig hos en vän? Vad ska skulle min store son säga när jag var borta?
Jag ringde polisen och blev kopplad till socialjouren. Jag berättade dilemmat och killen jag pratade med, uppmanade mig att försöka ta mig till en vän i min hemstad och att han skulle ringa mig senare på kvällen för att höra hur det hade gått.
Jag åkte aldrig till min hemstad. Kunde bara inte lämna min store son i ovisshet. Är man mamma så är man, och det var det som var avgörande - mina söner skulle inte behöva lida för att min sons far inte kunde uppföra sig! Det fick bära eller brista.
Som sagt, jag gick hem igen. Han sov och tur var det. Jag bestämde mig för att vara tyst och bara ignorera honom ifall han skulle få ytterligare ett flipp. Han vaknade och såg mig sitta i soffan med sonen. Hävde ur sig att jag skulle dra, men jag svarade inte honom. Tittade bort och fortsatte med mitt. Att ta mitt ansvar, vara mamma och kvinna nog att stå upp för mig själv."
Detta är hans riktiga jag. Detta är monstret.
Fortsättning följer...
