ATT SE DET SOM INTE FINNS
Allteftersom jag har insett exakt vad beskrivningarna "flackt känsloliv" och "saknar känslomässigt djup" betyder...när jag väl kom så långt så jag kunde börja se att alla ord om känslor verkligen bara var just ord och bra skådespel - inte riktiga känslor...började jag titta igenom bilder på J.
Här är ett urval. På någon är han "ledsen" (för att jag sagt att vi inte ska träffas mer), på några ler han, på nån annan ser han allvarlig ut och en är tagen på oss båda två när han håller om mig och det är mycket känslor och närhet.
Men när jag gjorde såhär...när jag klippte bort allt utom hans ögon...då fick jag det här...
Så...det som inte finns i någon av dessa bilder är...känslomässigt djup. Istället finns bara en tomhet.
Budskapet är tydligt - en bild (i detta fall, flera) säger mer än tusen ord...
Och ändå...från första början har dessa bottenlösa brunnar fascinerat mig.
För detta är min svaghet...jag har ingenting emot mörkret. Det finns fördelar med mörkret - det är svårare att förstöra.
Jag har alltid varit rädd att förstöra fina, goda människor...jag har, oavsiktligt, sårat människor som betyder mycket för mig...men ibland är det skönt att faktiskt få tänka mer på sig själv och sina egna behov än att att vara hänsynsfull...men jag kan inte göra det mot någon som inte förtjänar det. Därför drogs jag till mörkret...
Fortsättning följer...
