thefascinatingmonster.blogg.se

Från början trodde jag att anledningen till att jag ännu inte skrivit de sista kapitlen i denna blogg var att jag har haft så mycket annat att göra. Ikväll insåg jag att det bara är halva sanningen.

Tidsbrist är en av anledningarna...den andra anledningen är att jag inte är redo att avsluta.

För ett tag sedan skrev jag detta i min privata blogg...min dagbok.

Och det är sant. Jag är stark, jag har självförtroende, åsikter och med detta kommer ansvaret att ha överseende med andras svagheter. Och ibland är jag trött på att vara den som jämt tar hänsyn. 

Jag önskar att jag kunde få utbrott på E när jag tycker att han är orättvis för att han lägger ansvaret på mig när hans självförtroende inte räcker till. Att jag kunde vara brutalt ärlig och säga åt honom att skärpa sig. Att det är hans problem att han är osäker och att det är upp till honom att ta itu med det. 

Men det gör jag inte...för jag älskar honom och jag vill inte göra honom ledsen. Istället hoppas och tror jag att det faktum att jag finns vid hans sida, nu och i framtiden, kommer att ge honom styrkan att tro på sig själv och på oss.

Men ibland är jag trött på att vara stark...trött på att inte få vara hela den jag är... För jag kan vara en bitch. Inte ofta...men hon finns där...och hon behöver få säga sitt ibland.

Så visst finns det saker jag saknar med J. Och jag är så oändligt tacksam att jag har C att prata med. Tack vare henne har jag kommit väldigt långt i min bearbetning att detta monster. 

Trots att hon hyser sån bitterhet och sånt hat mot honom så är hon alltid ärlig. Hon är inte rädd för att berätta att även hon har känt dessa motstridiga och, till synes, ologiska känslorna. 

Hon är den enda som förstår att det inte handlar om kärlek eller att vilja ha honom tillbaka...det handlar om psykets komplexitet...om förklaringen till hur det är möjligt för en psykopat att få någon att gå emot alla sina principer för något man, innerst inne, vet inte är på riktigt.

Så jag kan berätta för henne att det har varit jobbigt...att det fortfarande finns saker jag inte har glömt...utan att hon dömer mig. För hon vet att jag vet att det, helt enkelt, är sånt man måste gå igenom. Och tack vare henne, och E, gör jag det utan återfall. 

Men jag är inte redo att avsluta berättelsen riktigt än. Kanske kommer det fler inlägg om vad jag känner och tänker...kanske behövs bara tid innan jag kan avrunda med fakta och råd.

Det råd jag har just nu, om du som läser detta själv har "ett monster i garderoben", är att tala med någon som har lyckats lämna monstret. Det är svårt eftersom svartsjuka...eller misstänkt svartsjuka...gör att man inte alltid kan vara säker på att den man talar med är uppriktig. Men det är en risk man får ta...och alla erfarenheter är nyttiga erfarenheter.

I mitt fall vet C och jag var vi har varandra. Det finns ingen svartsjuka och ingen misstro. Vi hjälper bara varandra att läka och gå vidare. Hon är en av de starkaste och finaste människor jag mött och jag hoppas, av hela mitt hjärta, att hon får bli hel och riktigt, riktigt lycklig en dag...