NORMALT
Ja, det började rätt normalt.
Några mejl på en detjingsida, utbyte av telefonnummer och snack på telefon om ditt och datt.
Det ironiska är att jag egentligen har vissa principer när det gäller kontakt genom dejtingsidor.
Jag vill se bild på den jag "pratar" med, helst en presentationstext som berättar lite om personen i fråga. Om ingen presentation finns så vill jag att kortfakta ska vara ifyllda. Finns inget av detta så är det högst troligt att jag inte svarar på mejl från personen. Fast det finns undantag - om första mejlet är väl genomtänkt eller sticker ut. Då kan jag bli nyfiken och svara för att ta reda på mer.
I detta fallet fanns endast fyra bilder. Ingen presentation och inga kortfakta. Men jag fastnade för bilderna. Jag gillade hans intensiva blick, det långa håret och skägget. Han var manlig - helt klart. Så när han skickade det där första, intetsägande, mejlet så svarade jag.
Min första uppfattning om honom, i telefon, var att han var en pajas...men en ganska rolig sådan. Och att han hade jävligt sexig röst!
Självklart slängdes det in seriösa bitar i samtalen och det var det som gjorde att intresset från min sida kvarstod.
Efter någon veckas kontakt ställde jag frågan om han hade barn - och det hade han.
Andras barn är nämligen inte mina favoritvarelser och jag vill av den, och andra anledningar, inte träffa en man som redan har barn.
Jag upplyste honom om att hade jag vetat det när han skickade första mejlet så hade jag inte svarat! Han blev lite chockad, men tyckte naturligtvis att det var en himla tur att jag inte hade vetat och därför svarade.
Som jag förklarade tidigare så samlar jag på erfarenheter och de erfarenheter jag hade mest färskt i minnet vid denna tidpunkt var hur mitt ex, E, var som person och vad jag lärt av det förhållandet.
Och det jag lärt mig var att man ska vara skeptisk till en man som anser att han, gång på gång, blivit illa behandlad av sina ex. Som inte kan erkänna sina egna misstag och sitt ansvar för varför det inte fungerade. För det är, ytterst sällan, bara den enes fel.
E hade dålig självkänsla och därför en hel del problem med sig själv...vilket oundvikligt gick ut över hans förhållanden - så även vårt.
Så därför ställde jag lite frågor om tidigare förhållanden, varför dom tagit slut och om han och ex:en fortfarande var "vänner".
Svaren var lite vaga, men...till att börja med...sunda. Han var inte rädd för att erkänna att han kanske inte alltid varit en bra man och att han hade en förmåga att ge upp lite för lätt. Det lät bra i mina öron.
För att förstå varför jag har handlat som jag har gjort under resans gång behöver ni veta att det jag har lärt mig om mig själv, innan jag träffade J, är att jag vill ha det lite jävligt. Jag ser gärna att jag är i lite känslomässigt underläge och därmed är den som känner mest. På det viset håller jag mig på alerten. Är det inte lite komplicerat och svårt så tröttnar jag lätt.
Det finns ingen starkare kärlek än olycklig kärlek! Och det kan vara olycklig kärlek även när man är i ett förhållande... Om han känner 40% så måste jag känna 60% för att summan ska bli 100%.
Tänk efter. Om man träffar någon...blir intresserad...blir riktigt förtjust - och så är känslorna inte besvarade alls, inte på det viset. Då blir helt plötsligt den mannen mer och mer perfekt! Han är det vackraste på jorden och han har inga fel och brister. Om han gör något fel så hittar man alltid en väldigt bra anledning till det och så är han förlåten.
Naturligtvis håller ju inte denna dyrkan i sig i all evighet om man inte får någonting tillbaka - och man går vidare.
Är man däremot i ett förhållande med denne man som man är så kär i och där känslobalansen är ojämn då tror jag man kan stå ut väldigt länge...kanske för alltid. För man får tillbaka - och man känner hela tiden så mycket. Perfekt för en sån som jag.
Sen är jag dessutom bortskämd med att män lätt faller för mig - handlöst och totalt. Det är inget jag borde klaga över, men ibland känns det som en förbannelse. För jag verkligen avskyr att vara den som sårar och lämnar. Den som gör att en annan människa är förtvivlad och knäckt. Då ser jag hellre att det är jag som får uppleva det...och tro mig - det har jag! Men jag vet också att jag tar mig igenom det och när jag väl träffar någon jag blir kär i sen så har dom tidigare upplevelserna inte gjort mig för rädd och bitter för att våga tro på kärleken igen. Klokare, kanske...men jag vågar släppa in någon igen.
När jag först kom i kontakt med J var det nästan ett halvår sedan E och jag hade gått isär. Trots att det var jag som lämnade honom älskade jag honom fortfarande och önskade inget annat än att vi skulle göra ett nytt försök.
Han var dock inte redo att försöka igen och ville varken säga att han älskade mig eller låta mig gå vidare.
Jag började inse att det troligtvis aldrig skulle bli vi igen och att om han inte klarade av att släppa mig så fick jag väl fortsätta träffa honom, då och då, och helt enkelt nöta bort mina känslor för honom. Och det fungerade.
Sakta men säkert började jag se att han inte var perfekt. Att han hade fel och brister och dåliga sidor. Han var en bra kille, på många sätt, och vi passade så otroligt bra ihop - på alla sätt. Men den där bubblande, pirrande förälskelsen som jag känt sen jag träffade honom ett och ett halvt år tidigare...den började gå över.
Efter ett halvårs sorg och nedstämdhet var det skönt att få skratta och tänka på annat. För vi hade helt olika livsstil, J och jag, vilket gjorde att jag sällan blev påmind om E.
Så...efter denna lilla mellanstickare fortsätter berättelsen.
När J och jag började prata med varandra i telefon hade jag inga förväntningar eller föreställningar. Det är alltid kul att lära känna nya människor och han var ju rolig att prata med - han fick mig att skratta...ofta och mycket. Och det geografiska avståndet mellan oss gjorde att jag såg honom inte direkt som en seriös kandidat.
Visst kunde han vara lite skum. Under veckorna hördes vi av flera gånger varje dag och ofta även på helgerna. Men så kunde han försvinna en dag eller två. Hörde inte av sig och svarade inte om jag ringde eller messade.
Jag brydde mig inte direkt. Med min livsstil har jag fullt upp, mest hela tiden. Men vid ett tillfälle ifrågasatte jag honom faktiskt.
Han skyllde på att han hade haft en jävulsk huvudvärk hela helgen och mest legat och sovit. Jag frågade om det var säkert att det var huvudvärk?
"Vaddå? Vad skulle det annars varit?"
Tja...svarade jag...tänkte att flickvännen kanske var hemma?!
"Va? Nä! Vad dum du är."
Jag brydde mig egentligen inte. Jag hade ännu inte fallit för honom och visste inte ens om eller när vi skulle träffas.
Efter ca en månads telefonkontakt blev det dock aktuellt.
Jag skulle ändå upp till Stockholm och träffa min bror och då var det ju ganska naturligt att passa på att ses.
Fortsättning följer...
