HUR ÄR VI FUNTADE?
Jag tittar på tv-serier och, periodvis, film. Mitt sätt att koppla av på kvällen innan det är dags att sova.
Några exempel på serier är House, Elementary, The Blacklist, The Mentalist...och några exempel på filmer är Beck, Sherlock Holmes, Ironman.
Lite blandat och långt ifrån allt jag tittar på, men anledningen till att jag tog upp just dessa är att de innehåller samma ingrediens - en huvudrollsinnehavare med psykopatiska drag. The Mentalist är dock lite luddig...men det är något som inte riktigt stämmer med Patrick Jane.
Det är mycket vanligare än de flesta vet att vi (särskilt den kvinnliga delen av publiken) dras till just de personlighetsdragen.
Vi är fascinerade...och, framförallt, imponerade av dessa starka, självsäkra och speciella män. De går sin egen väg och gör som de själva vill.
Jag är inte imponerad längre. Fascinerad? Ja...men jag analyserar tanken bakom karaktären och ifrågasätter varje gest av välvilja. Undrar vilken baktanke som finns.
Innan jag träffade J så tyckte jag att Mikael Persbrandt var otroligt sexig och manlig - numera ger han mig rysningar. Jag kan fortfarande se vad jag tyckte var attraktivt...men jag ser också bara en kall människa.
Jag säger inte att han är psykopat. Jag vet inte huruvida han är det...men jag vet vad min magkänsla, i kombination med lärdomar, säger mig...
Om ni tycker jag kommer med vilda spekulationer - se då filmen "Hela härligheten". Visst...han är skådespelare och han är bra på sitt jobb - men där ser ni en klockren psykopat.
Så därav min fråga - hur är vi funtade? Hur kan vi, bokstavligen, dras till dessa monster?
Och varför lär vi oss inte att upptäcka dem när vi väl har varit öga mot öga med ett? Hur är det möjligt att gå på dessa spelade känslor och falska löften mer än en gång?
För oavsett om det är flera omgångar med samma monster eller en gång med olika monster så är ju varningssignalerna och mönstret detsamma.
När vi väl har insett hur det ligger till kan vi inte längre skylla på monstret...då är det dags att se till oss själva - vad behöver vi göra för att jobba bort den störda delen hos oss själva som i hemlighet längtar efter mörkret hos ett monster...?
