VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG...?
Å ena sidan känner jag så otroligt mycket för B & C. Jag får ta del av deras innersta känslor om allt vad J har medfört. Jag känner ilska, frustration och maktlöshet över att två så fantastiska människor har fått detta öde på sin lott.
Jag vet att ingen egentligen förtjänar att uppleva det dom har upplevt...men visst finns det mindre goda människor som kunde få tagit smällen i deras ställe...
Jag oroar mig för den nya kvinnan vi fått kontakt med. Hon är, precis som B & C en god människa som besitter mycket kärlek...och jag hoppas att hon inte kommer att förlora den egenskapen innan hennes resa med J är över.
Visst har J påverkat mig. Gjort mig förvirrad och fått mig att ifrågasätta min egen logik. Han har fått mig att gråta och må dåligt...men inte genom anklagelser och hårda ord utan genom att, i början, spela så förstående och omtänksam.
Jag fällde tårar över att jag, med min bestämda uppfattning om hur mitt liv skulle utvecklas, valde bort honom (eller iaf försökte åtskilliga gånger, innan jag började förstå att han faktiskt var fejk...och därmed fick skylla sig själv för att han blev bortvald). Men allteftersom denna vansinniga historia fortskred blev jag mer och mer utstuderad och samtidigt fascinerad...
Så därav - ...å andra sidan undrar jag vad det är för fel på mig?
Varför känner jag inget hat gentemot J? Jag hatar konsekvenserna av vad han är, det gör jag. Och jag önskar verkligen att han bara kunde upphöra att existera.
Men jag är inte arg och ledsen över dom gångerna han lyckades manipulera mig. Han fick mig aldrig att tvivla på mig själv och vem jag är. Varför?
Kanske kan jag se antydan till ett svar i det faktum att jag...redan när jag lämnade E, första gången...insåg att det inte går att rädda någon annan med kärlek. Man kan stötta och försöka leda någon i rätt riktning, men om dom inte själva vill ta tag i sina problem måste man dra gränsen någonstans - och rädda sig själv.
Jag mådde aldrig dåligt när jag spelade mina spel med J. Hade det inte varit för E så hade jag kunnat göra det igen och igen - om det hade hjälpt till att rädda nya, tilltänkta offer...trots att jag inte känner någon längtan efter kontakt med honom eller för själva spelet. Så vad är det för fel på mig?
Jag ser det inte som att jag är en sån jävla bad ass som inte låter mig knäckas av en psykopat...jag undrar varför jag går såpass helskinnad ur det. Är jag också störd? Och på vilket sätt i så fall...?
Jag hoppas dock att det faktum att jag grubblar över detta är ett sundhetstecken...
