DET OUNDVIKLIGA RESULTATET - MISSTRO
Nu fanns det ett litet problem kvar. J's åkgräsklippare stod i mitt stall. Den han hade köpt och haft ute hos B och som jag tog ner till mig i vintras när B sagt att alla hans grejer skulle därifrån (undrar hur många gånger hon har sagt det...bara för att ändra sig igen). Dessutom hade han lite grejer som var mina och jag hade lite saker som var hans. Det var dags att få det där fixat så han kunde försvinna ur mitt liv för gott.
Så jag skickade honom ett meddelande och frågade när han skulle hämta klipparen. Han svarade "På fredag kväll". Detta var på tisdagen.
Med tanke på hur kort han svarade så antog jag att min plan fungerade och att han var arg på mig. Bara därför ringde jag honom på onsdagen - tre gånger. Han svarade inte. Han ringde inte upp. Det är nämligen hans favoritsätt när han vill "straffa" någon - att helt enkelt göra sig onåbar.
Så nu blev det en maktkamp.
På onsdag kväll skickade jag ett mess och skrev att han skulle ringa mig...annars hade han ingenting att hämta hos mig när fredagen kom. DÅ svarade han. Han skrev att han skulle ringa senare eller nästa morgon och undrade vad det gällde. Jag svarade bara "gör så".
Han frågade några gånger till vad jag ville, men jag svarade inte på det.
Torsdagen gick och han vägrade ringa...och jag vidhöll att isf skulle han åka förgäves. Han blev mer och mer arg, men jag stod på mig. Han skrev att han hade sålt klipparen till B och att det var henne jag kunde bråka med.
B skickade också mess och skrev att hon hoppades att det inte skulle bli problem med gräsklipparen som nu var hennes. Jag svarade att det enda han behövde göra var att ringa mig - så hade vi inget problem. Men att om han inte ringde så skulle den inte finnas där om han försökte hämta den.
Torsdag kväll skickade jag ett sista mess till honom;
"Du har en halvtimme på dig att ringa. Sen åker jag från mina föräldrar och då blir klipparen kvar hos dom...och tro mig - där vill du inte hämta den!". Jag skickade även ett mess till B och upplyste henne om samma sak.
Han ringde till slut, eftersom han inte var säker på om jag bluffade. Han var fly förbannad!
"Vad vill du?"
Jag ville bara höra så du tar med mina grejer när du kommer och hämtar dina grejer.
"Var det allt?! Det kunde du väl skrivit i ett mess? JAG VILL INTE PRATA MED DIG - FATTAR DU INTE DET?!"
Jag vill inte prata med dig heller, lilla du.
"Varför skulle jag ringa dig då? Du e ju för fan sjuk i huvudet!"
Det var en ren principsak, ser du. Jag tyckte att du kunde uppföra dig som en vuxen människa och ringa upp när jag bad dig.
"Du är ju för fan störd. Sök hjälp, jag säger bara det."
Jag tror knappast killen som suttit på psyket är rätt person att bedöma någon annans mentala hälsa...
"Å du...jag är FEL person att hota - det borde du veta!"
Äh, lägg av med det där skitsnacket!
"Du är sjuk i huvudet!" (Hans favorituttryck när han är arg)
Han slängde på. Och jag kunde bara inte låta bli... Jag skickade ett mess och skrev "Inte konstigt att din pappa tog C's parti när ni gick isär, utan att ens lyssna på din version. Han har förmodligen länge varit medveten om att hans son är psykopat!"
Vid det här laget hade jag växlat några mejl med C och nu ringde jag henne för första gången. Vi hade ett långt, givande samtal. Hon skrattade gott åt att han var tvungen att ge sig gällande telefonsamtalet, men berättade också om allt han utsatt henne och deras som för.
Hennes sätt att prata om honom skiljer sig väldigt mycket från B's.
C kan hålla med om att han kan vara charmig, kan förstå vad det är som gör att man dras till honom samtidigt som hon har sett hur han uppför sig när han väl "har en kvinna fast". Hon försökte inte övertyga mig om vad han är och det kändes att hon inte har något som helst intresse av att ha tillbaka honom i sitt liv.
Vi delade våra erfarenheter av Monstret. Jämförde hur vi (B, C och jag) hade uppfört oss mot honom och hur det hade påverkat hans uppförande mot oss. Vi bollade idéer och diskuterade huruvida han förtjänade "rimligt tvivel", dvs om vi skulle tro att det fanns minsta chans att hans beteende kunde bero på sexmissbruk och taskig barndom.
Hon sa även att hans hat mot mig säkerligen skulle gå över en vacker dag och att jag då inte skulle bli förvånad om han hörde av sig och sa att han saknade mig och därmed försökte köra på som vanligt.
Visst pratade vi mycket om J...men vi pratade även om B's uppförande. J är egentligen ingen gåta längre - han är ett monster och det kan ingenting ändra på.
B däremot...hur tänker och fungerar hon? Vad är anledningen till att hon så många gånger har sagt att han ska ut ur hennes liv, men hela tiden släpper in honom igen?
Det är ju egentligen hennes val och problem...men det som stör oss båda är att hon har tagit vårt parti för att sedan ångra sig. Hon hade t.ex sagt till C, när hon för första gången var redo att lyssna och ta till sig hennes upplevelser och åsikter gällande J, att hon aldrig skulle ha med honom att göra igen - om inte för sin egen skull så "för din och pojkens skull!" Efter att ha hört hur han behandlat dom så skulle det, enligt henne själv, vara ett svek mot dom om hon någonsin släppte in honom igen. Det uttalandet stod hon för i ca 1 vecka...
Vi började uppmärksamma saker hon gjort och sagt som vagt tydde på att hon hade någon sorts känslor för honom. Att det inte alls handlade om att hennes kontakt med honom var av professionell natur i form av stöd för en person med en beroendesjukdom. Att det bara var en fasad för att hon skulle ha en legitim anledning att ha honom hos sig. För B hade ju berättat för mig att hennes dotter t.ex skulle förakta henne om det kom fram att hon hade någon som helst sorts intim/känslomässig relation med honom igen.
C berättade att B hade hört av sig till henne, helt knäckt, den 5:e november. Då hade J gapat, bråkat och skrämt henne och hon var ledsen rädd och behövde svar och stöd i sitt beslut att få ut honom ur sitt liv. C hade då talat om för henne att det är så han gör när han förbereder sig för att lämna en kvinna. Han ställer till med bråk så hon ska be honom dra åt helvete.
Varken B eller C visste då att J hade träffat mig. Trots att jag försökt hålla honom på armlängds avstånd, (eftersom jag fortfarande försökte känna efter och välja mellan honom och E) var han nu säker på att hade mig som i en liten ask. Därför gjorde han sig redo att lämna B. Detta trots att han ett tag tidigare föreslagit för B att dom skulle gifta sig och att dom skulle bo tillsammans på hennes vackra gård.
Nu gick det ju inte riktigt som han tänkt sig och en vecka senare kom han på min lögn och det uppdagades att jag även träffade E. Och då kröp han tillbaka till B...som självklart släppte in honom - igen.
Hon släppte in honom den natten jag åkte upp till Södertälje och, slutligen, framåt morgonen ut till B och såg honom komma ut ur hennes hus. Vi hade vårt snack, J och jag, och några dagar senare la vi ut officiellt på Facebook att vi hade ett förhållande. Det kom naturligtvis som ett knytnävsslag i ansiktet på B och 24 november fick jag mejlet från C, som B hade samtyckt till att dom skulle skicka, med varningen.
Jag valde ju sedan, i februari, att kontakta B för att få de sista pusselbitarna vad det gällde J och jag tror att mycket av det hon sagt till mig har varit sant och ärligt menat.
Sedan har känslor och "sug" tagit över och i slutänden resulterade det i att hon uppförde sig som en tonåring som gjorde allt för att spela ut sin konkurrent och få killen (som alla andra, utom hon, ser är en player).
Hon påstår att jag inte har en aning om hur det ligger till och att jag inte vet vad hon har för planer för/avsikter med J. Att jag är helt ute och cyklar med min teori om att han är hennes drog.
Det kanske är sant. Jag vet inte. Men...som hela den här historien visar...jag har bra magkänsla. Och den säger mig att hon vet vad han är...vet att ingenting kan ändra på det...vet att hon måste bryta med honom (för sin skull och för alla i hennes omgivnings skull) - men hon klarar inte av det.
Åter till problemet med gräsklipparen...
Jag var nu lite på min vakt. Hon stod på hans sida och han stod på hennes sida (för stunden...han väljer den han tror han har bäst chans att manipulera och den som har mest att erbjuda).
Men det enda jag egentligen hade kvar att bekymra mig om var att jag skulle ha mina grejer och han skulle hämta sina. Att äntligen få ut de sista resterna av Monstret ur mitt liv.
Fredag. Hela dagen messade J och jag för att försöka komma överens om när och hur sakerna skulle hämtas. Han var arg och elak. Försökte få mig ur balans med anklagelser och påståenden...som jag inte brydde mig om. Jag tog dock tillfället i akt att vara elak tillbaka. Inte för att det bekommer honom, men ändå - det kan vara skönt ibland.
Han undrade bl.a varför han hade varit tvungen att ringa mig om jag verkligen inte ville varken prata med honom eller träffa honom. Jag svarade helt ärligt;
"Det var bara för att förnedra dig som jag tvingade dig att ringa. Vet att du älskar att ignorera människor när du är arg och jag vet att du hatar när någon talar om för dig vad du ska göra. Det var barnsligt av mig, men kul!
Ska dock lägga band på mig nu för du är inte värd min energi."
Det slutade iaf med att han sa att han skulle vara hos mig någon gång mellan 19.00 och 21.00 och jag lovade att inte vara hemma då. Jag höll mitt löfte, men när klockan började närma sig 21.00 och han inte hade hört av sig anade jag att han inte skulle dyka upp. Det gjorde han inte heller. Också detta är typiskt för honom. Hans sätt att straffa genom att ställa till det för en. Att skaffa sig makten.
Inte för att det var något straff för mig direkt, men visst var det irriterande. Jag messade B och upplyste henne om att han bara strulade och att hon (eller han, för den delen) fick komma och hämta klipparen om hon/han ville - bara inte mitt i natten. Hon svarade att hon skulle lösa det någon dag.
Några dagar senare hade han lugnat ner sig. Han mejlade och sa att han planerade att komma till helgen och undrade om han fick ringa mig. Visst. Han ringde och vi förde ett civiliserat samtal om hur och när han skulle hämta grejerna.
När lördagen så kom var jag, precis som jag lovat, inte hemma. Jag visste inte ens vilken tid han skulle komma och det spelade inte heller mig någon roll.
Vid halv tolv fick jag ett mejl:
"Vart e nyckeln till klipparen...
Har redan kommit en bit.
B kommer bli arg som fan å jag kommer få bryta sönder låset som B kommer kräva dej på ett nytt"
Jag hade glömt tala om att nyckeln hängde i stallet eftersom jag inte ville lämna den i tändningslåset då jag inte varit hemma på flera dagar. Jag mejlade tillbaka och beskrev var nyckeln fanns. Men när jag skickat mejlet slog det mig...vad han skrivit - han var redan på väg därifrån.
Seriöst?! Han hade inte skickat något sms eller ringt när han var där...han gav fan i att få med sig nyckeln - dels för att B nu hade köpt klipparen av honom så det var inte hans problem om det fanns en nyckel till den och dels för att det var ett utmärkt tillfälle för honom att få B och mig att bli ovänner.
Den planen hade dock inte fungerat om det inte var för det att jag redan var irriterad på B för hennes hyckleri.
Jag svarade honom och var bara artig och oförstående till varför han var upprörd och frågade varför han inte hört av sig när han var där. Inget svar på den frågan, naturligtvis. Lite senare kom det ytterligare ett argt mejl där han gjorde klart att B skulle skicka en räkning till mig.
Då skickade jag ett sms till B;
"Om du inte kan dressera din hund till att inte bita sönder grejer så räkna inte med att någon annan kommer att betala för skiten!
Jag var schysst å ställde hans grejer i stallet för att det inte skulle regna på dom, gräsklipparen stod utom synhåll för eventuella förbipasserande och nyckeln till den hängde i stallet då jag inte ville lämna den i eftersom jag inte skulle vara hemma på flera dagar. Jag glömde tala om var nyckel var, men han har mitt nummer och kunde ha ringt och frågat."
Hon svarade;
"Annika, jag är ingen hundälskare... på nåt sätt.
Kan du posta nyckeln till mig? Adress: ********, 00000 ******. Tack.
P.S. Alla har vi våra skäl till att handla som vi gör. Du också. Det var längesen livet lärde mig att inte döma andra. Det finns en "plan" för oss alla...för J också."
Jag;
"Då har han inte brutit sönder nåt lås då, eller?
Vet du om han lämnade mina grejer?
Visst har vi det. Jag dömer ingen för att ha en plan när det gäller att handskas med J. Det behövs - en bra plan!
Men jag ställde mig på din sida när han och alla hans grejer skulle "ut ur ditt liv för sista gången!", när du ville att jag också skulle bryta all kontakt med honom. Därmed såg jag till att bli ovän med honom för att göra mitt bästa att kunna hålla den överenskommelsen med dig.
Hade jag inte gjort det hade J och jag fortfarande varit "vänner" och han hade hämtat grejerna utan strul. Jag borde anat att det är "var man för sig själv" som gäller när det kommer till kritan..."
B;
"Ja, det var lojalt o fint av dig. Förstås skäms jag på ett sätt för att inte stå för vad jag sa då. Jag skäms dock inte över att än en gång ha lyssnat och velat tro på hans tårar - att han verkligen har missbruksbacillen och därför är maktlös. Jag funkar så med de flesta.
Du hade kunnat valt att göra detsamma. Jag säger fortfarande, till honom oxå, att antingen är det sant eller så har han en antisocial störning (det var ingen nyhet för honom när du nyligen sa till j att jag anser det). Hur det verkligen är kommer snart att visa sig.
Men som sagt: Det är bara sig själv han lurar i såna fall.
Du har din övertygelse och bloggar om den. Jag låter tiden övertyga mig...igen. Just nu har jag en massa annat skit i mitt liv som är svårare för mig än detta. J får ta ansvar för sitt.
P.S. Det är fortfarande inte jag som skrivit det mystiska mejlet fr C's inlogg."
Jag;
"Varför skulle jag välja att tro på honom när han inte en enda gång har stått för något han har sagt? När han inte har gjort en enda förändring?
Jag tror säkert att det går att ha honom i sin periferi om man förstår att det aldrig någonsin går att lita på honom på något sätt. Däremot blir människor runtomkring lätt lidande. Han har nu lyckats vända dig och mig emot varandra...tro inte att det är ett sammanträffande.
Jag har ingen åsikt om vem som skickade det där mejlet för jag bryr mig inte ett skit om hur det ligger till. Oavsett om det var du, B själv eller hennes vännina (eller nån helt annan som vet hur J är) så förstår jag frustrationen som ledde till den handlingen. Om någon ljuger är oviktigt för mig i slutänden - för det är det oundvikliga resultatet när man har med honom att göra. Han får människor att göra mot andra som han själv gör."
För att gå in på lite detaljer här...detaljer som nu började få sin förklaring. Det mystiska mejlet hon talade om var ett mejl skickat från C's extra fb-konto, till J, strax efter att C och B varnat mig för J i slutet av november. Ett mejl som därmed verkade vara från C eftersom det var hennes namn som kontot stod på. Ett mejl där den som skrev var rasande och talade om för J att "han nu hade valt att ha att göra med värsta sortens slampa - alla vet vem hon är!" bla bla bla...
Jag tyckte det var ganska komiskt och sa att all reklam är bra reklam. Men konstaterade också att den där C verkade lite vrickad och att hon kanske ville ha honom tillbaka, trots allt. C mejlade dock J och talade om att det var INTE hon som skickat det. Sen brydde jag mig inte mer om det och glömde bort det.
När jag senare tog kontakt med B berättade hon att C och hon inte pratade med varandra längre, delvis för att C hade anklagat henne för att ha skickat det där mejlet (B hade fått inloggningsuppgifterna för att kunna spionera lite på J på fb. B's egna profil hade J blockat). Hon svor på att det inte var hon och jag sa redan då att jag inte brydde mig om mejlet och struntade i vem som skickat det.
Nu tog hon alltså upp det igen och det fick mig att börja undra varför...
En annan detalj som jag reflekterade över, men inte brydde mig om att påpeka var att hon skrev "det var ingen nyhet för honom när du nyligen sa till j att jag anser det (att han kanske har en antisocial störning)". Jag har inte sagt det till honom, inte nyligen. Jag tog upp det precis efter att vi satte dit honom, men inte sen dess. Och när jag tog upp det var det inget jag kastade på honom. Jag sa att det var illa när någon som känner honom tror något sådant och jag frågade varför han uppförde sig som han gjorde...om han förstod vad han utsatt B och C för.
Nu hade han tydligen använt sig av det som ytterligare ett sätt att vända oss emot varandra...
Ytterligare en detalj... "Det är bara sig själv han lurar i såna fall." Och "J får ta ansvar för sitt.". Det vet hon ju att han inte gör. Han lurar inte sig själv - han lurar henne. Och han har aldrig någonsin tagit ansvar för någonting.
Hon har känt honom i över 3 år. Hon vet ju så väl. Och om jag nu ska vara lite snäll och leka med tanken att ge honom "rimligt tvivel"...om han har en beroendesjukdom och inte ens en sväng på psyket har fått honom att göra någonting åt det - då lär det aldrig hända.
Jag lät det gå några dagar och försökte skaka av mig irritationen. Jag funderade. La fler pusselbitar. Lyssnade på min intuition...och bestämde mig.
Jag skickade ett mejl till B;
"Jag har funderat några dagar för att inte fatta något förhastat beslut då jag varit tämligen irriterad över din brist på uppriktighet.
Du har vid flera tillfällen talat om hur dåligt du mår av att ljuga för människor och slutligen gav du mig en liten gliring och sa att jag uppenbarligen inte hade din moral då jag ljög för E om J's och min kontakt.
Nej, jag har aldrig påstått att jag har hög moral, men jag låtsas inte heller att jag är något helgon. Jag har dock principer.
Jag vet, i allra högsta grad, att man först och främst måste tänka på sig själv när man har med J att göra då han är extremt bra på att få människor att inte lita på varandra...ja, t.o.m ljuga.
Jag har dock varit helt ärlig mot dig när jag, upprepade gånger, har sagt att jag varken vill eller kan leva med honom. Att jag har mycket högre krav på min partner än så och att det inte gör mig ett skit om du vill ha honom - oavsett på vilket sätt du vill ha honom.
Jag har även talat om för dig att jag förstår om du inte kan bryta med honom och om så är fallet så kan du nog behöva någon som mig..som inte dömer dig för att du väljer att ha honom i ditt liv...som förstår hans sjuka dragningskraft...någon att ventilera, allt kaos han medför, med.
Ändå valde du att återigen säga till mig att han skulle ut ut ditt liv, få mig att ta ditt parti och sen ändra dig. Det gav mig problem och honom en möjlighet att suga ytterligare lite energi innan jag äntligen blev av med honom.
Du har sedan mage att försvara ditt uppförande genom att säga att du tror på hans tårar och snack om sexmissbruk. Vet du vad? Det tror jag inte ett skit på! Så du hade gett en alkoholist en sup och sagt att det var okej så länge han bara tog emot den från dig och ingen annan? Yeah, right.
Jag tror att du är ganska övertygad om vad han är, men att du (lika mycket som han) använder dig av "om han verkligen har bacillen så kan jag hjälpa honom" som en anledning till att ha honom rännande där istället för att erkänna att han är som en drog för dig. Du vet att du borde få ut honom ur ditt liv, men du klarar det inte.
För om han verkligen har ett missbruksproblem...då innebär det att han trots allt är kapabel till medkänsla och kärlek. Och med allt han har utsatt C och dig för...om han har gjort det trots att han kan känna empati - ja, då är han inget annat än ond. Är det i så fall en människa som förtjänar att finnas i ditt liv?
Lider han däremot av en antisocial störning...tja, då kan han faktiskt inte hjälpa att han är som han är. Men det finns inte heller något hopp om bättring och räddning...
Efter vad jag har förstått är du hård men rättvis mot dina placeringar och användning av droger tolereras inte? Då får dom ingen mer chans. Är inte det ett hån mot dom att ge J chans på chans trots att han fortfarande visar att han inte bryr sig om någon annan än sig själv?
Hade du varit uppriktig mot mig och sagt att du inte kunde lova att du skulle stå för ditt ord så hade jag inte låtit honom ställa till det för dig med det här. Men antingen är du en hycklare eller så är du naiv som tror att han skulle låta bli att ge dig mer problem - i vilket fall som helst så får du ta konsekvenserna.
Jag förstår att du har mycket annat på gång och att du säkert är slutkörd på många sätt just nu och det beklagar jag.
Jag har dock bestämt mig för att J's uppförande inte längre är mina problem och när han nu gjorde som han alltid gör - dvs endast det som gagnade honom (trots att han bara behövt skicka ett mess så hade han fått reda på var nyckeln var), så kan du, som tror på honom, lösa problemen som uppstår.
Nyckeln hänger där den hängt sen i torsdags - du är välkommen att hämta den. Jag är inte intresserad av att vara snäll och skicka den.
Bon voyage"
Jag väljer att utelämna några små detaljer för stunden då det kan hända att jag behöver dom längre fram. När man har med monster att göra vet man aldrig när berättelsen verkligen är slut för gott...
B;
"Annika,
Har ont om tid men svarar dig nu med dessa få rader.
Tror inte många skulle kalla mig en hycklare...däremot kan jag uppfattas som naiv vad gäller tilltron till människor. Det har jag hört flera ggr...
Vad jag tror om J och mina avsikter/planer för och med honom väljer jag att inte dela med mig av f.n. Du tror du vet hur saker och ting är och varför jag fortfarande har kontakt med J - du har inte en aning. Och med tanke på vad du skriver blir jag förvånad över att du så sent som för några dagar sedan mejlade honom. Har han inte svarat dig? Är det därför du blir extra arg på mig och vägrar skicka nyckeln? Du och han får ha vilken kommunikation som helst för min del. Undrar bara hur du tänker. Och om det bara är mig du är "helt ärlig" emot?...
/B
P.S. Att vara aktiv i beroendesjukdomen innebär att man på många sätt beter sig som en psykopat. Och nej, man känner inte empati då! Ej heller kan man känna ren o djup kärlek. Har ännu ingen aning om J har sjukdomen eller inte.Just nu skiter jag faktiskt i det. Ville bara låta dig veta hur en beroendesjuk fungerar."
Hon har rätt. Jag vet inte exakt hur en beroendesjuk fungerar. Men jag är ganska säker på att det måste finnas någon liten kort stund här och där, även i en missbrukares liv, där man kan se en gnutta empati. Det är vad jag tror.
Jag svarade;
"Jag har i nuläget inget förtroende för dig och dina förklaringar om dina avsikter så du behöver inte lägga ner någon energi på det. Av samma anledning delar jag inte heller med mig av mina. Jag räknade naturligtvis med att han skulle visa dig mejlet, beroende på vilket humör han var på, och jag låter dig tro vad du vill om det.
Nix, jag är inte arg. Men det är du som har valt att lita på honom och det var dig han ställde till det för när han inte gjorde minsta ansträngning för att få med sig nyckeln.
Jag var inte hemma och skulle inte heller hem under lördagen. Han behövde därmed inte vara rädd för att behöva träffa mig så han kan inte skylla på det.
Han skiter helt enkelt i om det blir problem för din del, trots att du ställer upp för honom gång på gång. Men det kan väl knappast vara mina problem om han skiter i att få med sig din nyckel? Nu ångrar jag att jag inte lät nyckeln sitta i gräsklipparen. Det hade ju faktiskt inte varit mitt problem om den blivit stulen. Men jag får väl skylla mig själv. Vet ju vid det här laget att man sällan får något för att vara snäll.
Vid ett sådant sammanbrott som du bevittnade, när han valde att skriva in sig, borde han ha känt empati...när verkligheten kommer ikapp. Men jag kan tro att hans ångest och tårar handlade mest om vad han förlorat - inte vad hans uppförande orsakat andra.
Du var skeptisk då, eftersom du sa att han inte uttryckte ånger.
Sen har vi ju den där "lilla" detaljen att du ändå hade sex med honom samtidigt som du hävdar att du verkligen trodde på honom och ville hjälpa honom.
Utöver det ber du mig stå på din sida, när du blir upprörd över att han återigen pratar framtid med mig (och andra...eftersom han inte ens visste vem det var du hade pratat med), för att sedan gå tillbaks till att "tro" honom.
Jo, det kallar jag hyckleri. Eller borde jag börja se dom två möjligheterna hos dig med? "Att vara aktiv i beroendesjukdomen innebär att man på många sätt beter sig som en psykopat."
Skit samma. Kör ditt race och ha din övertygelse så gör jag det jag tror på. Det enda jag vet, med säkerhet, är att så som läget är mellan dig och mig - så blir det alltid när man har med honom att göra.
Lycka till med allt och hoppas fölis repar sig snart så ni slipper slåss med mamma Tiger."
Vi har inte hörts sen dess.
Jag väntade ca 2 veckor och sedan skickade jag nyckeln. Jag hade aldrig för avsikt att låta bli att skicka den - jag ville bara att hon skulle få sig en tankeställare och känna av konsekvenserna av att tro att han inte skulle ställa till det för henne.
Jag la den i ett kuvert med detta kort:
Och raderna;
"Här är din nyckel. Hoppas att du hittar rätt dörr till slut...
Kram"
Och det var uppriktigt menat. Jag tror verkligen att hon är en bra människa. Jag är dock övertygad om att hon är fast på J och att det får henne att, på många sätt, uppföra sig som han gör. Dvs ljuga och manipulera. Sorgligt men sant.
Har jag fel och hon verkligen har en plan för J så kanske hon hör av sig i framtiden. Det vore trevligt eftersom vi har mycket annat gemensamt och jag gillar hennes sätt (utom nu det sista då...men det finns ju förmildrande omständigheter i.o.m att Monstret är inblandat).
Nu är, på det stora hela, historien berättad. Grunden är lagd för att jag ska kunna förklara vissa tankar och känslor. Jag kommer att gå in på fler detaljer och sådant jag har insett i efterhand och vad som har fått mig att känna att det inte längre är nödvändigt för mig att få reda på om jag har rätt i min övertygelse eller inte. Längre fram kommer även andras berättelser och erfarenheter att uppmärksammas.
Fortsättning följer...
